med material hämtat från :

Du kommer fram till min kropp (oktober -10, ommixad redan då från små dikter 2003-07)

ur En Marionettspelerskas Memoria (oktober -10, ommixad redan då från -06)

huvudparten av är varsin karaktär (oktober -09)

ur Akt 4 scen 2 av Trappa Med Många Möjliga Slut (oktober -09)

ur Rapport från Sverige 2013 (oktober -10)

du kommer fram till min kropp
och talar om för mig att jag finns

med min hand på
dina axlar
skulle vi aldrig känna
igen oss om
jag fick se hur
dina fingrar föreställer
mig nu
genom ditt hår

Föreställningen var förbi och åskådarna redan försvunna. Marejona dröjde ensam kvar på scenen, likt en testbild på en teveskärm som inte vill bli avstängd, inte riktigt ännu. Förlamad satt den snart fyrtioåriga flickan och rullade sina minnesbilder över det uttorkade publikhavet. Pärlor fyllda av ömsom förtvivlan, ömsom glädje, de dröp längs hennes vinröda hårtestar.

Tillfälligt strök Marejona bort lite melankoli med sin kostymärm, solkig av skuggor. Så packade hon ned sina dockor i ett cellofodral; de drunknade i insidans mörka sammet. När marionettspelerskan knäppte igen locket var dockorna nästan lika försvunna som publiken. Hela salongen låg alltjämt nedsläckt, samtliga tusen stjärnor, sånär som på en.

så kommer nästa par karaktärer
den andra förlitar sig ej
på att den ene håller sig
på sin planhalva
provocerande abstrakt

som mannen kanske är
föreställer sig kvinnan
hur hans virvelvindar skall suga ut
hennes självkontroll
blir rädd
och börjar ösa grus
kastar trafikskyltar
som han tycker hamnar
på sig

jag måste kunna vara min karaktär

utan att hindra din karaktär

från att vara den du är

du kliver ur hissen, ut på planeten
består uppenbarligen av kuddar
i höstens superblyga
gapskrattande färger
står här fler barn
verkar du vara en av dem
virkar en intersubjektiv illusion
med nya mysterium
ditt tidigaste minne
bland många andra maskiner, en kugge,

ett trappsteg bland alla andra
att världen inte längre

slutar hos dig

Snart hade publiken snott på sig jackorna och skyndat hem i skymningen. Höstlöven rasslade redan därute. Härinne var mörkret tyst, så elektriskt och tyst att Marejona kunde höra sladdarna spegla sig i scengolvet. Den snart fyrtioåriga flickan satte sig på en pianopall och lät pannan sjunka ihop mellan sina bröst. Hennes gredelina skinnbrallor gnisslade av radioaktiv rundgång. Varför skulle hon skriva en saga om en saga som skrev sig?! De inkarnerade gärna Marejonas minsta motiv, hela hennes liv, såfort hon ryckte i deras trådar.

Nu stod där med ens ett barn, inklämd bakom alla trådspelkors i trä. Barnets kluriga blick antydde att han inte alls var ledsen, bara en blandning av blyg och arg. Ändå kände hon igen honom, emedan Bembo log stolt, av en odräglig vetskap. Marejona försökte berätta att Bembo är en påhittad marionett och att föreställningen var över nu - men det gick barnungen näppeligen med på.

utknuffad
instoppad
hela tiden en koja
spelades plötsligt signaturmelodin
som om den aldrig slutat spela
och alla sprang fram
för att få vara med i barnprogrammet
snubblade på linjer
flög som möss
före tiden slog halvfem

men den här gången låg ni gömda

så himla länge
så ni har blivit vuxna
med lemmar som oböjliga träd

kommer eran fransktyska magister in
och spelet pausas

Teaterformen har tagit ytterligare ett steg i utvecklingen. Många år av enkelriktade försök till publikmedverkan har framkallat vad som synes vara en kompromiss. Numera åker ett flertal skådespelare hem till publiken, vilken på så vis slipper egen transportkostnad (fastän biljettpriset snarast stigit). I regel beger sig en eller två skådisar i taget hem till en ensam publik eller ett par. Om publiken önskar kliver skådisen in bakom teven eller dataskärmen och agerar därifrån. Oftast har skådisen ifråga fler än en tangent på sitt piano.

Årets bästa album har redan kommit ut. Det heter passande nog "Årets Bästa Album. Punkt Slut.". En begränsad upplaga släpptes under pseudonymen Magister Ungdom. Efter knappt en månad kom en på ytan exakt kopia, men i namnet Mäster Urk, som innehåller covers på alla originalen. Musikmyndigheten misstänker starkt att det är Magnus Uggla som ligger bakom. Recensenterna skriver redan som att teorin vore ett faktum, "ehuru Uggla är den enda som omöjligen kan trolla bort sin röst, hur bra på pastischer han än är".

nu är vi tre
och börjar åter spela som om inget
avbrott hänt

för att visa för den trygga tredje
hur intressant vår konflikt är

i karaktär

emellertid humoristiskt
från varsin
teatralisk planhalva
och kommunicerar hjärter fjorton
över hela scenen
så att ingen känner sig utskrattad

du måste kunna vara din karaktär

utan att bestämma hur min karaktär

icke får vara

hur högt mot paradiset som tornspirorna än
sträcker sig här i Prag
ur metrons rulltrappa
på någon bland de mörkaste teatrarna
blott en orangegul liten figur

står och mimar att han står på en trappstege,
plockar ut ur sparkdräkten
spader tretton
sin osynliga glödlampa
som han vrider
till ruter tolv

kommer knappast överens
när ingenting längre skapas
när vi glömt bort publiken

har vi redan slutat spela då?!

Dokusåporna överlever genom nya trenden att göras "baklänges". Det gemensamma draget är att börja med en deltagare som sedan väljer ännu en. De bägge kamraterna röstar sedan in en tredje, vilka tvingas komma överens om en till, och en till och fruktansvärt många till... I det hittills största skräckscenariot i svensk historia var man drygt hundra gubbar o gummor i samma cell. Och då var deltagarna så oense som man kunde bli om vilka som (verkligen inte) borde vara där. Plus att flera personer av misstag blivit inröstade till fel dokusåpa....

Här tappade Marejona plötsligt pennan i sin ensamhet. Ty hon hade hört ett mänskligt ljud inifrån loge-korridorerna. Det lät som en nästan ohörbar strof ur någon bortglömd visa, men där melodin var oerhört bekant. Rösten växte, besynnerligt vacker, ledsagad av vansinniga ackord. Den förde hennes sockeplastförsedda steg in längs korridor-logerna.

Där hade Marejona aldrig varit. I de främmande speglarna kände hon igen sitt kroppsspråk, ryckigt men ömsom graciöst. Om hon blev mindre eller mer rädd av att möta sig själv i speglarna, det hade Marejona nog svårt att avgöra. Dessutom hade man hängt upp draperier som lekte med rädslan. Hon skrapade bort sminket från de spruckna maskerna : ingen däri heller.

därsom solskenet sällan blir sig likt
igen är ju ändå
du som kommer ut
ur dörren där
liksom knappast förundrad, medan jag

kommer fram till din kropp och
talar om för dig att du finns