Vad är ett spöke, egentligen? En gengångare, en skenbild, en dokumentation av en avliden person? Somliga källor gör skillnad mellan spöken och andar: andar kommunicerar med den fysiska världen, spöken gör det inte, de bara visar sig för oss.

Det finns olika arter av spöken: poltergeists som bara retas och bullrar, husspöken som inte kan lämna sitt hus, hjälpsökare som inte fått ro, olyckligt kära spöken och giriga spöken som saknar sina efterlämnade förmögenheter. Om det finns spöken från gamla tider här på Sofielund skulle jag misstänka att flera tillhör den senast nämnda kategorin. 

Många skånska spöken är dokumenterade, särskilt på slott och herresäten. På Krapperup huserar Vita Frun, på Häckeberga slott en vålnad med avhugget huvud och på Trollenäs en varulv. På Glimmingehus på Österlen lär finnas tre genomskinliga 1700-talsdamer, en droska dragen av sex svarta hästar, en stor hund, höns, kycklingar och svartråttor. Jag såg dem aldrig när när jag var där för ett par år sedan, men blev ändå så tagen av ställets magiska stämning att jag gick vilse i  de vindlande stentrapporna och hade svårt att ta mig därifrån.

Spöken visar sig ofta strax efter sin död. Biskopen J B Phillips hade bara en enda gång träffat författaren C S Lewis (författaren till böckerna om Narnia) i verkligheten. Efter mötet hade de fortsatt brevväxla med varandra. En kort tid efter sin död satt Lewis gestalt i Phillips länsstol, iklädd den ordentligt nötta tweedkostym han oftast brukat bära i livet, men som Phillips aldrig skådat i verkligheten. För mig låter det inte så märkligt. Jag drömmer ofta sådant som sedan händer i verkligheten.

Spöken kan ibland också fastna på bild, framträda vid framkallning eller redigering av foton, läser jag. Jag äter tomatsoppa, dricker lite öl, spiller i soffan, torkar, förlorar mig i den ockulta litteraturen och somnar en stund.

När jag vaknar till igen står en gestalt vid pappas gamla tandläkarskåp, där jag lärde mig blanda amalgam som tonåring. Jag har skrubbat skåpet med målartvätt flera gånger och målat om det på retrovis, men det luktar fortfarande som det gjorde på pappas tid. Och nu står han här i mitt vardagsrum. Älskade pappa, som dog i fjol. Tänk att han kommit ända hit till Malmö för att se mig. Kanske inte så konstigt ändå, han bodde ju här en gång i tiden och gick på Tandvårdshögskolan som jag passerar varje gång jag tar bussen till stan. Så synd att jag inte hann städa lite bättre först bara. Det fina karusellbordet jag ärvde av honom är ju alldeles belamrat med böcker, papper, koppar och glas. Inte har jag dammsugit heller.

Jag vågar inte röra mig ur fläcken. Ligger bara kvar en stund och möter pappas genomskådande blick med all den kärlek jag förmår uppbåda. När hans spöke sakta bleknar bort och försvinner hasar jag mig försiktigt över i sängen och mumlar en besvärjelse för mig själv:

Räddaren i nöden
förenar alla öden
När hon som en stilla bris
släcker ut vårt paradis
kallar hon sig döden

*** *** ***

Källor:

In i det okända, Readers Digest (1983)

Ockult, Nicotext (2006)