I nattens dröm är jag tillbaka på Trollabacken i Ronneby, där jag bodde en gång i tiden.  Mitt personliga spöke, som fortfarande förföljer mig i drömmen emellanåt, dyker upp i en ny gestalt. Förra gången var han iklädd iskalla ljusgrå trasor och kedjor, denna gången kommer han i stålbågade pilotglasögon. Och lagom sliten tweedkavaj, precis som C S Lewis när han spökade för biskop Phillips.

Så var vi där igen ja, tänker mitt drömjag. Jag känner igen de flesta av dina tjyvtricks vid det här laget, du slår undan benen på mig och koncentrerar gravitationscentrum till mitt bäcken, märker mitt ögonlock med rödfärg, gömmer mina värktabletter, skickar hit möss och skrämmer bort katten, får mina pilsnerflaskor att dansa och min husgud i hallen att bajsa på mattan. Smyger dig på mig bakifrån när jag ligger på magen och viskar vinklade drömmar i mina öron. 

Jag måste ändå säga att du såg betydligt friskare och mer levande ut än vid dina tidigare besök, riktigt rosig för att vara ett spöke, inte lika maläten och luggsliten som förr. Och du kändes tyngre mot min rygg. Kanske håller du verkligen på att materialisera dig, eller så var det bara kedjorna. I så fall hade du virat ihop dem väl och stoppat dem djupt ner i fickorna på de svarta mjukisbyxorna, för de rasslade inte, det funkade helt ok som teater betraktat.

Resten av kostymen lämnade dock mycket övrigt att önska. Inga slöjor, inga magiska acessoarer, inte ens en svart långrock. Hur ska man kunna tro på ett spöke i second hand tweedkavaj, mjukisbyxor och glasögon? Jag är verkligen besviken. Hade jag suttit i publiken hade jag begärt pengarna tillbaka. Nu är jag dessvärre alltför intrasslad i kedjorna för att orka protestera på allvar. Och för trött. Vi blir ju alla äldre, som Rifbjerg sa.

Mitt personliga spöke stannar till vid mitt sängbord, viskar halvkvädna trollformler och hissar upp några runor, ristade i läder, i trådar. Därefter låter han en av mina trådbackar flyga och fara, skrämmer katten på flykten och får mig att lyfta - med skakiga skrevade ben och flaxande morgonrock. Jag upplever ett kort moment av eufori, jag vet ju att jag kan flyga egentligen, men jag tvingar ändå upp ögonen strax innan Marianergraven i ryamattans mitt. Trådbacken landar ungefär två sekunder efteråt. Spöket försvinner i gryningen. Kvar hänger bara hans knarrande röst

jaså det är så det är

själv tittade jag bara in

för att kolla läget

och skapa en liten episod

jag svarar rappt och rappande:

du försöker hacka mig

jag försöker snacka med dig

gräver det en svacka i mig?

ja det gör det