Det är våren när psalmerna når ända fram till din kista
och sorgen är närmare än räckvidden
Tårarna faller tröstlöst redan innan avskedet

Det är våren när flyttfåglarna tvekar
för att staden är i andlös koma
och hostar fram sitt skälvande tvivel
Återgångsgravarna pockar på uppmärksamhet
med sina vilande frågor

Vi trodde att corona var den vita glorian
under stadens solförmörkelse
men börjar förstå vår litenhet nu

En dag ska vi se coronan försvinna ut i rymden
som en framtida solvind
om vi sträcker oss längst ut mot himlarandens räcke
den yttersta delen av världsalltets atmosfär

Månader senare ska staden våga sig på
ett djupt andetag utan att rossla
och vi ska följa världens återhämtning
vandra längs orörda stråk mot nya utmaningar

låta solvinden strömma
och solens gloria
ha sin gång

© Birgitta Wäppling, 1 november 2020