Körsbärsträd i blom är vackra.

Vid ett sådant stod en folkmassa som jag fick tränga mig igenom.
Jag klev över avspärrningen.
Det var inte första gången och den senaste tiden hade det hänt allt oftare.

Där låg den. I mitten. Småplatt och en aning bred.
Det syntes mig nästan som om den flutit ut i kanterna, men ändå intakt.
Ett fall från hög höjd gör så med en kropp.
Tydligen.
Vad som däremot inte var uppenbart från början, men som jag lade märke till efter att ha stått och betraktat scenen en stund, var att marken hade gett efter någon decimeter just där den landat.
Intressant. Själv kändes det som om att underlaget var ganska fast just där jag stod. Jag stampade lite med högerfoten för att få ett grepp om just det. Det fungerade inte.
En annan detalj som slog mig var stanken av högoktanigt bränsle.

Jag var fortfarande milt konfunderad när jag närmade mig mina kollegor.
De tittade upp när min skugga föll över dem. Inte så mycket för att de tyckte att det var en dålig idé att jag skuggade vad de satt på huk för att betrakta, utan snarare för att de ville bekräfta att de lagt märke till mig.
De nickade igenkännande åt mitt håll och återgick därefter till att betrakta.
Känslan jag fick var att de ville få min consensus till det som hänt. Jag fann mig själv nickande. Jag snörpte lite på munnen och skulle just tala om för dem vad jag trodde de ville höra när den mindre av de två sträckte på sig och började gräva i fickorna på den vertikalt utspridda kroppen. Han fann inget. Uppgiven men föga överraskad satte han sig åter på huk. De latexförsedda händerna hängde ner mellan knäna. Han såg sig runt på marken innan han lyfte blicken och lät den vila på hans lite större kollega, som om han sökte hjälp eller medhåll. Det brukade vara så.
Jag vände mig bort.

Det fanns en påtaglig tystnad inom avspärrningen. Strax utanför sorlade åskådarna. De som stod närmast och hade fri syn sa dock inte så mycket.
Jag lät min blick vandra runt.
Jag tror jag sökte en avvikande blick eller ett ansiktsuttryck som avslöjade vetskap eller förståelse, men för det mesta visste jag inte vad jag sökte efter förrän det framträdde.

Här innanför samlade mina kollegor ihop sig för att mer noggrant börja undersöka platsen för det inträffade. Min blick fortsatte att vandra över hopen utanför. De som endast var nyfikna avfärdade jag ganska snabbt. Fyra, fem stycken uppträdde dock på ett sätt som för den vidare utredningen verkade hjälpsamt. Jag var någorlunda medveten om de övriga blickarna som föll på mig, men valde just nu att ignorera dem.

Förr hade jag vid tillfällen som detta förundrat mig över vad det är som gör att somliga tecken sticker ut mer än andra. Frågat mig själv vad det är som får mig att stanna upp vid vissa människor medan jag låter andra glida mig förbi. Funderingarna kommer oftast några dagar efter, som en utvärdering av mitt agerande. Just nu fördes mitt sökande framåt av en kombination av magkänsla och erfarenhet, inte av funderingar.

Fyra vuxna, utspridda i ringen av åskådare, och en liten ljushårig flicka som stod längst fram drog till sig min uppmärksamhet. Flickan höll ett gosedjur under ena armen och stod och stirrade på mig med sina ljusblå. Hon kunde vara runt sex år. Hon stod närmast. Jag valde att prata med henne först.
Medan jag närmade mig henne höll hon kvar sin blick och plats. Hon gav mig redan nu ett ärligt och allvarsamt intryck, vilket jag tyckte var anmärkningsvärt.
Vad hon sedan berättade för mig bekräftade mina, och förmodligen mina kollegors, misstankar. Det var en grubblare som låg där. En grubblare som satt sitt avtryck i underlaget, och med tanke på den högoktaniga stanken så var det en som tillhörde kategorin överpresterare.

Jag förhörde mig med tre av de andra jag observerat i mängden. (Den fjärde hade stått och nickat sammanbitet när jag först såg honom, men det visade sig att det enbart var för att han stått och lyssnat på crescendot i Deep Purple´s ”Stairway To Heaven” i sin mp3-spelare. Han visste m.a.o. inget om det inträffade.)
De tre övriga bekräftade den lilla flickans intryck: Det var en grubblare som låg innanför avspärrningarna.

Det var den sjätte döde grubblaren bara i år. Redan vid den tredje hade jag börjat fundera på om det var någon form av epidemi. Nu var jag säker på att det inte var tillfälligheter: Grubblare runtom omkring föll av pinn med en regelbunden frekvens.

Jag lät mina kollegor bearbeta det som gick att bearbeta med kroppen. Själv drog jag mig undan för att sammanfatta mina intryck. Det var ju ändå jag som ledde utredningen. Jag klev ur avspärrningen för att få lite distans och traskade bort mot min bil för att köra en runda.

När jag satte mig i bilen drog jag mig till minnes avskedsbrevet som grubblare nr. två lämnade efter sig. Han hittades av en reklamutdelare för ICA MAXI, med huvudet nedstucket i en rabatt utanför stadens botaniska trädgård.
Han hade titulerat brevet ”Hjärnans nettovikt” och löd så här:

Med det brevet och de fortsatta dödsfallen därefter känner jag nu att lösningen på frågan till varför grubblarna försvinner börjar närma sig.

Jag inser dock att jag endast har börjat att förstå, men det gör inget så länge de gör mig tjänsten att försvinna...