En stalker i decembermörkret
när du ser mig tycker du jag verkar bekant,
men du kan aldrig veta säkert.
Alla stadens ljud låter likadant
och mina sår håller äntligen på och läker.

Din ryggtavla i rulltrappan
den fordrade vinterjackan
och din ryggsäck.
På din näthinna är jag bara en irriterande fläck,
jag lärde mig aldrig ödmjukhet eller respekt.

Från din ytterdörr hit tar det inte mer än en kvart
mina pupiller följer dina martens, 10-håls mattsvart.
Kan nästan röra ditt hår nu, det ser ut att vara så mjukt
jag är uppenbarligen inte frisk, för det här är bara sjukt .

Stanna bara och ge mig en chans
låt mig bjuda upp dig på dans
mitt på perrongen.
Vi glömmer bort människorna runtom,
låt oss äntligen träffas för första gången.