Runt dörrhandtaget hade man trätt på personen. Det var mer än bara huvudet som blivit en dörrknopp... halva kroppen föreföll ihopsmält med sitt uppdrag att vakta entrén. Mannen svävade vågrät, naturligtvis förkortad, men tänjbar som en självlysande ballong i dunklet. Jag kände igen spöket som en av mina trogna arbetskamrater - vi brukade jämt hälsa glatt. Inte heller i nuvarande form utstrålade mannen några bekymmer, tycktes nöjd att agera dörrhandtag. Här var uppenbarligen hemma hos min kompis från högstadiets parallellklass. Neongröna maskinen liknade ett lok; kunde tillverka musik och synka astronomiska tabeller. Jag förväntades sova uppe i bokhyllan. Tågkupén förblev halvöppen.

Längs det nya, museummässiga möbelvaruhuset, lade jag lämpligtvis en multimagisk kortlek i korgen. Man fick omedelbart koppla ihop sitt medvetande med kungakulöerna, så att tolkningen av varje möbel färgades av upplevelsen ens drottning föredrog. Kallaste metall blev varmaste träsmak. Kunde lätt ha lett till att siffrorna konsumerade ihjäl sig. Tvärtom genomskådade min kritiska knekt desto mer. Trädgårdsbelysning som imiterade sommar behövde familjen ej. Synkront funkade kortleken som snoozealarm, så känslan icke skulle sjunka bråddjupt i enskilda fåtöljer. Problemet blev snarare att hitta utgångskassorna. Labyrintens personal hänvisade till hyllor redan besökta. Från inglasad servering gick rulltrapporna till butiker i samma regi.