Med tröttheten som balans vid hög ålder
kämpar muskelsvaghetens ursinne
mot motsträviga rotknölar, blottade ovan jord.
Jag är nöjd. Livet har varit långt ändå.
Nu vill sömnen gripa mina tankar
och färdas med dem till kärleken.

Gråt ut min ensamhet om det går!

Som en måltid att fälla tårar över,
går mitt världsarv in i den eviga stiltjen.
Nu kan jag somna, för att vakna långt senare.
Ni talar om mig, oftare än med mig
och ser mig alltmer sällan.

Jag vill till friheten mina älskade.

Där kan alla leva längre än en lunchrast
i vansinnets bosättningar och visten.
Det blir inget adjö!
Sånt befattar sig inte verkligheten med.
Vi träffas vid den saknade vännens strand.
Där kan jag leva.