Intro

Dansen är svettig. Stora mörka fläckar under armhålorna och hyn på de dansande är glansig, skimrande, glittrig. Blickarna är vilda, det är något med blodet när man pumpat kroppen full av alkohol och klivit genom logdörren. Blodet blir hett. Det rinner hårt i ådrorna, som enkelt går att följa på armarna hos de som dansar, mörkblå kopparödlor som kravlar upp längs med ossa antebrachii och försvinner in någonstans i musculus biceps brachii. Hamnar du bredvid någon på väntebänken, de stora långa bänkar som står vid kanten på dansgolvet, och fångar denna i perferin så kan du säkert räkna hennes puls, bara genom att se hur blodådern arteria temporalis superficialis andas där på hennes panna. Titta inte för länge bara, för värmen, alkoholen, logen, dansen, musiken, den har gjort henne till rovdjur, till lo, till varg, hon känner din svaghet, hon känner din vilja, hon känner din blick och snart är hon över dig, kanske fysiskt vid något staket en bit bort från logen - inte så långt bort att du kan slappna av utan fortfarande så du hör musiken och dansen trots att allt du ser är henne.

Kanske drar hon bara upp dig på dansgolvet för att leka en stund och sen vaskar dig när någon bättre ramlar förbi, precis när du vill mer. Kanske så ser hon bara på dig där du sitter, en blick som inte ens varar ens en sekund och sen vrids bort i ett fysiskt ointresse. Du vet inte, så det bästa är att titta bort först, och strunta i arteria temporalis superficialis där på hennes panna.

Utomhus är värmen tropisk. 23 grader kanske, men det är något med ljuset här i mitten av Juni, det försvinner aldrig. Det är alltid kvar, även om solen för en stund lägger sig bakom kullen du alltid tänkt är till söder men som ju måste vara i väst om solen går ner där. Du fattar inte, men, du är ju inne på logen så det spelar ingen roll egentligen. Väl hemma, någon timme senare, så kommer du drömma om henne, vildsint och du kommer inte kunna sova den natten alls egentligen. Morgonen kommer sen, någon gång och hettan kommer dra upp dig.

Det är bara tre månader som det är liv här i byn, knappt det ens. Vår, höst och vinter är i mörker, kyla, men framförallt i tomhet. ingen kommer hit och ingen åker härifrån. Så byborna jobbar istället, det är alltid något att göra och om det inte är något att göra finns det inget annat att ta till. Sommaren är det liv de som bor här får, och den är varm, och trygg, och lång och magisk och alldeles för rask.


Kapitel 1, Signe

Aftonstjärnan spelar ikväll. Signe har väntat i två månader från det att affischerna dök upp i byn och att hon började följa honom på instagram och att hon letade rätt på ett konto som hon trodde var hans på Tiktok men som visade sig vara någon jäkla tolvåring i Uppsala som trodde han skulle få clout av att fakea sig vara någon annan. Hon googlade fram hans adress och skickade en screenshot på hans hus från maps och efter det försvann bluffkontot innan hon hann skriva vad hon hade tänkt att göra med honom, med hans familj, med hans hund och med hans hus. Trist. Det finns helt enkelt inte så mycket att göra i Hårga. Men ikväll. Aftonstjärnan.

På instagram så har han inte så många bilder. De få bilder han har är på sig själv från sidan, bilder där han står på någon scen någonstans i sverige eller i världen och sjunger i en mikrofon eller spelar på sitt instrument eller bara står, glimrar ut i publikhavet med sina vassa ögon och pipskägget som ser så töntigt ut om det inte vore för att han inte verkar bry sig att hon elle rnågon annan tycker det. Det är tusen likes på varje bild, tiotusen, hundratusen. Hon har inte hört ett ord av vad han sjunger, hans låtar går inte att hitta på Spotify och när hon rotade fram klipp på youtube från shower så är det alltid något knas med ljudet. Något copyrightskit antagligen.

Signe fastnar vid hans senaste bild, och hans nästsenaste. Hon bläddrar från den ena, till den andra. Han tittar aldrig in i kameran, men just då, just där i övergången så ser det ut så. Som att han tittar på henne och bara henne. Det hettar till i hennes kinder av det, och hon låter ena handen vandra ner över magen och vidare samtidigt som hon med andra fortsätter bläddra bland bilderna.

Några timmar senare, det är efter lunch men hennes föräldrar har lärt sig att det inte finns någon anledning att ropa ner Signe till varje mål mat utan att det är bättre att spara de korten till de gånger det faktiskt behövs. Plus att - hon misstänker och det stämmer såklart - de har det mycket trevligare när de äter lunch själva så det är lite av en win-win. Någon gång hade mamman viskat till pappan något i stil med “men borde vi inte försöka iaf och fem horribla luncher där antingen mamman, pappan, eller Signe lämnat bordet senare så var den idén slutligen död på riktigt. Inte Signe emot. Så några timmar senare, efter lunchen som föräldrarna tuggade i sig och innan hon är hungrig nog för att ge sig ut ur rummet så skriver hon till Jesper. “Ska du med ikväll eller?”. Hon vet vad han kommer svara men hon har ändå en förhoppning om att han inte kan, kanske har han fått punka eller stukat foten eller så har någon i hans närmaste familj fått cancer. Hon vet ju att det inte är så, men hon kan ju alltid hoppas. Innan skärmen slocknar så ser hon hur hans små pluppar börjar dansa där på skärmen, studsa upp och ned och och hatar honom för det. Så jävla needy. Hon hinner inte slänga ifrån sig telefonen innan hon ser hans svar “JA! Ska bli skit kul älskling hoppas det blir lika bra som du hoppas”. Hon kräks, inte bokstavligen men bokstavligen nästan. Hon måste dumpa honom, men han är den enda hon känner vars föräldrar har en lägenhet i stockholm och vafan, vem ska hon annars bli tillsammans med? Bert? Bara namnet alltså. Nej, inte Bert. Hon hånglade med Elsa härom veckan i och för sig, det hade ju i alla fall varit lite intressant. Men, ingen lägenhet i Stockholm där. Ingen kuk heller, även om just det går att lösa, men.. Lägenheten är svårare. Elsas föräldrar verkar inte så täta heller, så nej, det går nog bort. Hon är kvar med Jesper ett tag till, helt enkelt.


Kapitel 2, Jesper

Mopeden är helt kaputt. Den bara hostar, fräser, åt honom och han vette fan. Han har bytt batteri, det brukar funka men ingenting blev bättre av det utan den fortsatte bara med det här konstiga ljudet. Han kollar oljan, drar ut en sticka från motorn och tittar på den som att den ljuger för honom. Han vet inte vad det är han ska leta efter. Farsan gör alltid så här, och ibland muttrar han då att det behöver bytas olja men Jesper har aldrig fattat vad som får honom att ta det beslutet. Han frågade en gång, men det var i början av augusti och Hårga-folket är nedslagna då, när hösten är på väg in med vintern och mörkret i släptåg.

Telefonen ligger på bordet bredvid och ur den dundrar Eddie Medusa. Han gillar det inte egentligen, han fattar inte vad charmen är med musiken men han vet att om de andra grabbarna åker förbi så kommer det vara en garanterad succé och det räcker för honom. Han ska på Aftonstjärnan ikväll, liksom alla andra i byn, men han hade velat dra iväg med mopeden till Kilafors. Kenneth åkte finlandsfärja för någon vecka sen och Jesper har betalt för ett flak mariestads som han inte hämtat än. Jesper kollar klockan på sin arm, 13:31. Han missade precis, nästa buss går först 14:30. Han kollar på mopeden, som att han hoppas att den har hoppat igång där framför honom, och suckar. Han kommer behöva kolla med farsan trots allt.

Han går längs uppfarten till huset. Det måste målas om, det är det första han tänker nu och han vet att grannarna snackar om det också men de har ju sina egna problem så han fattar inte varför de orkar bry sig om deras. Farsan hade sagt, för några år sen när han var lite kvickare på såna grejer, att det är just därför de pratar om Jespers och Farsans problem - för att de ska slippa ta tag i sina egna. Då, för några år sen, så hade farsan och Jesper det ganska bra ändå så grannarna behövde aldrig lägga sig i, men de har väl vittrat blod här på uppfarten nu, ett lätt byte att fokusera grannaggen mot. Det gula huset är två våningar högt och rutan som pajade i vintras är bara övertäckt med en spånskiva och har så varit sen dagen efter den gick sönder. Jesper fattar att det inte är läge att kolla sin moped i samma sekund som han kliver in genom dörren och hör farsans röst i telefonen
“Vadå inte får in? Ni måste ju HA reservdelar? Jag köpte ju den här bilen av er, då är det ju ni som ska se till att - nej, va, ja, nej, nu , nej, nej, nu lyssnar du hä- jag köpte den av ER. Jag BRYR mig inte om någon servicetid, det är NI som är ansVARIGa. MMhm, Nej, Mmm. Nej, okej. Mm. Vi får .. Vi får hoppas det då”

Han lägger på luren, och sätter ner armbågarna på bordet framför, lutar huvudet in i de öppna händerna som toppen av en pyramid. “.. Fattar du .. Allt som behövs är en fläktrem, en enda jävla..” han skakar på huvudet i hädnerna och det se rmer ut som att han gungar sig själv en sekund innan han skjuter ryggen tillbaka i stolen, och slår upp handen mot ölburken som står på tidnignen bredivd. Tar en djup klunk och sen vrider han sig mot Jesper. “Det är värmen, jag blir.. Jag kan inte tänka. Den här värmen, den äter på mig.” Han skakar på huvudet igen “det är inte naturligt.” han vrider ansiktet mot Jesper och de får ögonkontakt “Vad var det du vill då pojk?”
Jesper skakar på huvudet, han dividerar mellan tusen olika utrumningsvägar nu över vilken som riskerar att göra farsan minst arg och väljer den enklaste “jag ska med bussen nu vid halv bara, tänkte hämta plånboken”

Farsan släpper Jesper med blicken och tittar ner på bordet igen, tar en klunk öl. “Så jävla varmt.”