Hon var så skör. En skärva is på en
pöl en tidig vår. Smälter mellan hans
fingrar. Han var gjord av stål och betong,
tung som tusen höghus, stor som en stad.
Måste vara väldigt försiktig nu.

Hon var så skör och så väldigt lätt.
Han hade inget att förlora så
han drev på. Hon ville mer, hon viskade
det i mörkret, och han gav. Mer och mer.
Hennes skratt klingade, rann ner genom
håligheter i hans kropp, fastnade
någonstans vid benen, djupt där nere.

Hon var så skör. Han tonade ner sig.
Vecklade ihop, lutade sig ner
till hennes läppar. Han var så rädd att
skada henne, att hon skulle smälta
bort om han höll henne för nära. Han
kunde inte låta bli. Hon skrattade.

Hon var så skör, några månader gick,
och vintern kom över dom igen. Hennes
skratt som sipprat sig ner till hans grund
stannade av och det som fastnat där
nere frös till is. Han hade inte
en chans när hans värld rasade samman.