T,

Du kommer alltid vara en del av mig;
mina tonår, min första kärlek, de randiga lakanen till sängen i min första egna lägenhet, Malmö, tryggheten, minnet av sömnlösa passionerade nätter (kanske de bästa i mitt liv), den som visade mig livet, vännen jag alltid kunde lita på och som jag aldrig kommer glömma.

Jag kommer aldrig glömma hur mycket jag älskat att hata dig.

Men det är inte samma sak längre. Det har gått snart 6 år, det är längre tid än vad jag hållit fast vid någon annan. Men jag känner inte längre den där känslan att vara lycklig och hel när vi ses. Du lämnar mig otillfredsställd med hålet i magen, det du fyllde första gången vi träffades.
Hålet du fortsatte fylla i många år men som nu hungrar efter någon annan,

Hon med stort H

Ja, jag tror att jag är förälskad.
Inte sådär som jag var då när jag var 17 och aldrig varit kär på riktigt tidigare, men jag känner att jag håller på att falla för Henne.

Jag skulle träffa Henne idag, men
Hon ringde aldrig tillbaka.
Så jag hoppade av tunnelbanan på T-centralen på vägen hem. Ett stopp förbi Sergels torg kunde inte skada, kanske var hon där, hon brukar hänga där, men
det är ju vinter och minusgrader, så jag visste att sannolikheten inte var stor.

Men ett stopp kunde inte skada, det var ju på vägen.

Sergels torg var tomt bortsett från två patrullerande ordningsvakter som gjorde mig obekväm, så jag åkte vidare hemåt. Trots att jag anat Hennes frånvaro hade jag ändå haft tillräckligt höga förhoppningar för att vara ordentligt besviken.

Det kan vara svårt att sluta hoppas och möta verkligheten när man längtar så mycket efter någon. Så jag ringde T (faktiskt den enda jag mitt i besvikelsen orkade prata med, hon är trotsallt en gammal vän).

Jag är ledsen T, men du tråkade ut mig och när du pratade kunde jag inte låta bli att föreställa mig Hennes lena röst, när du skrattade och la handen i min kunde jag inte släppa tanken på hur det kändes att röra vid Henne, hur Hon gjorde mig varm och pirrig när Hennes tunga kittlade i mitt öra, hur tiden stod still när jag andades in Hennes bekanta doft (den där speciella skarpa doften jag inte kan sätta fingret på, men jag tycker om den, kanske för att den påminner mig om Henne).

Jag skickade till och med ett sms till Henne när du var på toaletten. Men Hon svarade inte, så jag fortsatte hoppas.

Det finns ingen jag skulle välja framför Henne om Hon skulle höra av sig; jag kan inte stå emot, det vet jag ju, även om jag försöker övertala mig själv att jag inte vill ha Henne på det sättet.

Att jag inte behöver Henne.

Och det finns ingenting jag hellre gör än att bara vara med Henne.

När vi kollar på film gör Hon det svårt för mig att koncentrera mig, när jag är med mina vänner önskar jag att Hon var där och när vi ska sova håller Hon mig vaken.

Men jag kan inte presentera Henne för mina vänner, min familj. De hade sagt att Hon inte är bra för mig.

Ibland sneglar vi på varandra när vi är ute på klubben, Hon med sina vänner och jag med mina. Jag kan förstås inte slita blicken från Henne, så det slutar alltid med att vi smyger bort mot toaletten för att sedan gå tillbaka på varsitt håll som om inget hänt.

Hon är min hemlighet och när jag är med Henne finns det bara Hon & jag.

Och jag vill bara att Hon ska stanna. Men det kan Hon inte, för jag vet att Hon kommer förstöra mig då.

Jag har alltid varit attraherad av det förbjudna.

När Hon inte dyker upp känner jag mig desperat,
kan inte sluta trakassera Henne förrän Hon svarar.
Hennes frånvaro lämnar mig med en känsla av uppgivenhet, som om att ingenting spelar någon roll.

Tomheten.

Jag jagar Henne i timmar trots att jag vet att Hon är borta,
Hon får mig att stänga av allt annat som händer och
Hon får mina fingrar att lyriskt knappa över tangentbordet för att skriva ned en kärleksförklaring,

trots att det inte finns något annat jag orkar göra utan Henne.