Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

epilog

i desperation
skrev du de där sms:en
till din vän

det var hägringen av mig
som fick dig att skriva

och att skriva
som fick dig att minnas
mig

igår kväll snubblade jag över
skärmdumpar av samma sms

en nedgrävd tidskapsel,
en flaskpost flygandes
genom tid och rum

träffade mig i hjärtat
fick mig att känna din smärta

och för ett ögonblick
kom jag ihåg dig med

det är lustigt

för det var din vålnad
som fick mig att läsa

och dina ord
som fick mig att minnas
dig

du förstår,

lika livsviktigt
som det var för dig
att hålla hårt i de gulnande
minnesbilderna av mig

är det för mig
att aldrig låta dig
falla i glömska

vi är trots allt
av samma skrot och korn
du och jag

(du skrot, jag korn)

egentligen var det du skrev
förstås riktat till dig själv

men eftersom
du är jag
och jag
är du

insåg jag
att även jag var
meddelandets rättmätiga mottagare

jag vill därför ge dig några svar:

du kunde inte se det
men nog fanns det
överflöd av hopp för dig

många i din situation
finner sitt hopp och sin tröst
i bibeln eller jesus

kallar pånyttfödelse frälsning
du var aldrig en av dem

inte heller jag
och som du kanske listat ut
kom vi aldrig till det tolfte steget

men faktum är
att jag nästan hade kunnat svära på

att det
de stunder jag var bortglömd
fanns en högre makt
vakandes över dig

för såhär i efterhand

var det som att varje
tungt steg på vägen
fyllde en funktion,
ingick i en större plan

säga vad man vill om religion
men jag vågar tro
att tro

å sin sida

är en livsviktig pusselbit
som du
utan din vetskap
gav bort till mig


ja, du var lost
långt bortom din föreställningsförmåga

och det tog tid
innan du kunde känna någon stolthet
i att du hittade vägen ut

du hade nämligen rätt
i att det inte är en väg
man hittar på egen hand

det var lite skakigt där ett tag
skrämmande,
ovant

men den här gången
tvivlade du inte ens

på att
du måste känna alla känslor,
uppleva alla motgångar
utan kemisk krycka

och äntligen kunde du greppa
vad du så länge hade vetat;

att det som framstod som en tillflyktsort
egentligen var en återvändsgränd

som
slug och vampyrlik som den var
efter varje besök
blev lite blekare,
sög livet ur dig
bit för bit

till dess att du inte längre
kunde undgå att se
att du blivit en reflektion av den

det var ingen illusion


plötsligt kunde du se
vad alla andra
hade sett hela tiden

det slog dig att lögnen om
att du mådde bra ibland

var synonym

med sanningen om
att livets bästa stunder
då ett bra tag
hade utspelat sig på institution

(och vad är det om inte höjden av deppighet)

du visste att det inte fanns någon återvändo

sakta men säkert
kom minnet tillbaka
du kom ihåg

att ingenting är omöjligt


ilska är en känsla
vi ännu inte bekantat oss med

däremot
har vi utvecklat förmågan
att peka ut situationer
som borde väcka ilska


vad gäller män
började du för första gången se klart

inte bara se
men känna

hur sjukt det är
att finna trygghet
i droger och prostitution

du började förstå
att du kanske ändå inte
var gjord av sten

kanske var det en förklädnad
inte ens en skottsäker sådan

för första gången insåg du
att din kropp tillhörde dig
inte bara som egendom för uthyrning

vi lade männen på hyllan


ja,
kanske borde du ha vetat bättre
och jag tror att du faktiskt visste

men det visade sig att situationen
låg utanför vår kontroll

logikens lagar och regler
var aldrig applicerbara

du blev illa tvungen
att gå igenom helvetet och tillbaka
många gånger om

för att lära dig
att ensam inte är stark

och erkänn
det var aldrig en hemlighet
att vi är sådana som alltid ska vara värst

(det är en hårfin gräns mellan att vara bäst och värst)


pusselbitarna började falla på plats

och jag vet
hur du satte mig på en piedestal

men det var bitar
inte heller jag hade lyckats lösa

ibland tvivlade du på dig själv
men någonstans kom du ihåg
att vi på gott och på ont
är speciella

och om det var någon
som skulle klara sig
så var det du


att du dog själsligt,
nästan fysiskt
var aldrig i onödan

tvärtom
var det för oss en nödvändighet
för en avgörande insikt

om att allting inte är meningslöst


sist men inte minst:

alla risker du tagit
alla övergrepp du utsatts för

all smärta
allt självhat
alla trauman

du burit på

för att inte tala om
den psykologiska rustning
som uppdraget krävde

var en förutsättning
för att jag skulle få leva


för det är jag evigt tacksam

för det
och för att

du kom ihåg mig






Fri vers av retzzzina VIP
Läst 81 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2023-11-03 23:23



Bookmark and Share


  Tomas Sofia Johansson-Jonsson VIP
som en annan har sagt
läs in den här texten
det är en otrolig
berättarglöd i den
jag blir rörd
med din röst också
skulle den bli ännu bättre
kanske lite av hans låtar
några bilder
skulle kunna gå upp
på biograferna :)
eller youtube minst
2023-11-04

  Tomas Sofia Johansson-Jonsson VIP
"att det
de stunder jag var bortglömd
fanns en högre makt
vakandes över dig"

ja, jag tror inte på det
när andra saker hänt
men när jag hoppade nu
andra gången
så landade jag i
nyponbuskarna
1 meter bort
det var ett väsen
som flyttade mig dit

man har alltid
en skyddsängel
och en spirituell guide
vid sin sida
om man klantar sig
blir det en dödsängel
(man blir en dödsängel)
och en demon
som bara förvirrar en
men änglarna
finns där ändå...
2023-11-04

  Emanuel Sigridsson VIP
I min läsning blir texten en kortnovell som skulle kunna fungera en videoinstallation.
2023-11-04

  rostspik VIP
Stark, lodande text med driv.
2023-11-04
  > Nästa text
< Föregående

retzzzina
retzzzina VIP