är så mycket på en gång
att jag inte vet vart jag ska börja
orkar verkligen inte mer
finns inget hopp för mig

hur mycket jag än vill hoppas
känner mig bara löjlig över att
hoppas på något som känns så far gone
har aldrig känt mig
så långt bort från mig själv

vet inte ens
om jag hittar tillbaka eller
hur man gör eller om
det är möjligt och
hur fan då
i
så
fall?

för det ligger ju på mig själv
och jag har aldrig
sugit så hårt som nu

kommer typ inte ihåg
något som är bra med mig

aldrig varit så längesedan
jag kände mig
som jag
att jag är rädd att jag ska glömma
helt och för alltid

för glömt har jag redan gjort
hur det känns liksom
typ omöjligt

det har aldrig känts omöjligt förut

det är så olikt mig
jag brukade verkligen innerligt tro
att allt var möjligt

arg har jag inte varit så mycket
men ibland på min familj
en hel del på drogerna
och på män som
behandlat mig som skräp
som att jag inte är värd någonting

men om ilska någonsin fanns
finns det ingen kvar
är inte ens arg på mig själv
fast jag borde vara det

för att jag borde vetat bättre
än att det bara skulle kunna bli värre
jag trodde nog inte
att det kunde bli värre

är så lost vännen
har så lite ork
vågar inte tänka logiskt
eller lösningsorienterat
som egentligen
är typiskt mig

all logik ser riktigt jävla deppig ut

eller vågar och vågar
vill inte antar jag

vet inte vad jag ska göra
vet att ingen annan kan göra något heller
men har noll tilltro till mig själv

så ja
det är väl deppigt

känns som mitt liv är över själsligt
och fysiskt fixar jag det nog
inte särskilt länge till ändå

definitivt inte
om jag inte hittar ett sätt
att lappa ihop mig själv på

men hur orkar man ens?

finns ingenting jag tycker om
med det som blivit jag
aldrig varit så långt bort från
vem jag är

vem är jag?

jag minns det knappt
men jag älskade verkligen mig själv
det har alltid varit en trygghet
i kaoset

men minns typ inte
hur det känns att älska
minst av allt mig själv
det dödar hoppet så hårt

har nog varit död för mig själv
och för alla som älskar mig
ett bra tag liksom

det är en keff insikt
kan bara inte känna något kring det
för kommer inte ihåg
hur man känner eller
varför eller
nåt

det bara är som det är
och jag vet inte om
jag kommer fixa det asså
brukade vara så säker på
att jag skulle fixa det

först var jag säker
på att jag skulle dö
sedan
på att jag skulle bli frisk och lycklig
ha drömmar om en framtid osv

nu är jag inte säker på någonting
är så jävla ängslig
saknar mig själv som fan

eller knappt ens det
för minns ju knappt
hur det känns att vara jag
men minns
att jag var min favoritperson

måste typ hitta ett purpose
och det enda jag kan tänka på
vilket kanske är jävligt
viktigt ändå
är att hjälpa andra

om jag kan hjälpa
bara en enda människa
att inte sluta såhär
så är det
det enda som driver mig just nu

kan man ens hjälpa andra
när man är helt fucked själv?

asså förlåt
att jag delar massa mörka jävla tankar
bara tänker högt

vet inte vad jag ska göra
eller säga
men att skriva har alltid hjälpt mig
att sortera

förstå tankarna
känslorna

råkade tyvärr bli du som fick lyssna
på mina keffa tankar
förlåt för det

hoppas du inte läser allt
om du tycker det är jobbigt

bara skrev
tänkte inte

förlåt

är bara glad att du
och människor jag bryr mig om
lever riktiga meningsfulla liv
och förhoppningsvis mår okej
även om det suger för alla ibland

men ja
bara att kunna typ
må bra/dåligt
känna kontraster/balans

hade gjort allt för det
ett normalt jävla liv

ibland har jag tänkt
varför just jag
av alla människor på jorden?
varför måste jag ha det såhär?

men självömkan
är det vidrigaste jag vet

dessutom vet jag
typ inget annat än mörker

eller ja
hade gjort allt för att få vara barn igen
börja om
vara någon annan kanske

brukade tro att
jag aldrig skulle byta ut mig själv
mot att vara någon annan

lol

kan minnas dofter smaker
typ tankar
jag hade som barn eller tonåring

hur det var att vara kär första gången
eller hur jag alltid var den
som skrattade ihjäl mig
så fort det blev tyst
och man inte fick prata

hur jag skulle argumentera
om precis allt
för att jag naturligen
ifrågasatte allt
trodde
jag hade svar på allt

hade gjort så mycket
för att min sanning som fjortonåring
var hela sanningen
allt jag någonsin behövde veta

även om jag var jobbig som fan haha
hade så mycket potential och prestationsångest
visste jag skulle bli något speciellt
det fanns liksom inget annat
än att drömma stort
sikta högt

brukade tycka att
andra inte made sense
trodde jag var bättre än alla andra
det var nice att tro det lol

var väl inte så jävla ödmjuk
men jag var rolig
fick folk att skratta
inte alltid med mig
ganska ofta åt mig
men det sket jag i

och skrattade
gjorde jag mycket
hela tiden
även om hela världen på något sätt
alltid känts meningslös

gud den var så långt från meningslös
om jag bara hade vetat det då

vet inte varför jag forsätter skriva
såhär på sms
har bara väldigt mycket jag inte säger
eller känner eller tänker
fast jag egentligen gör det

och så kommer det såhär random
vid random tidpunkt
i random format
till random person (inte för du är random)

men har såna problem att förstå
hur jag ska tänka/känna/balansera mitt liv
eller överhuvudtaget framkalla
känslor eller reaktioner
som inte är ångest

så när det väl går att sätta ord på
kan det bli såhär

sorry
som sagt

du behöver inte läsa det här
men jag behövde nog skriva/tänka/känna det

och personligen till dig

ye jag är uppenbarligen ett mess just nu
känns som att jag inte hittar ut den här gången

men det är människor som du
i min omgivning
som tror på mig
kan se något bra med mig
när jag omöjligt kan göra det själv
som spelar den kanske viktigaste rollen
för mig just nu

om jag ska kunna fixa tillbaka mitt liv
och mig själv

för ensam fixar jag det inte
det är en sak som är säker

jag är ledsen
att jag är dålig på att höra av mig
men stor del av tiden
får jag panik
av att bara vara vaken

hoppas inte du förstår
hoppas aldrig du eller nån i din familj
ska behöva känna såhär

fattar såklart också
att folk inte pallar med mina ups and downs
och min totala brist på självinsikt
just nu

för inte fan är jag mig själv

men vet att
du hade älskat mig som jag är
när jag är som bäst
det gör i alla fall jag

och du kan ju till och med
se något fint i mig
när jag känner mig som fulast
mest värdelös

så det är alltid något

saknar mig själv
saknar att kunna vara en bra vän
människa
flickvän
dotter
syster

tror jag måste prata med min familj
tror inte jag fixar det utan dem
kan typ inte se det hända

saknar mig själv
och känslan av
att livet är ett fett jävla äventyr

så sjukt mycket

och någonstans vet jag
(nä men i alla fall hoppas jag)
att jag kommer göra vad jag kan

för att överleva