ibland fylls jag av tvivel
blir osäker på
min egen övertygelse om
att jag respekterar

stundtals
kanske till och med beundrar
den jag har blivit

ibland tycks jag vara
inget annat än en bluff

ifrågasätter:
lever jag verkligen som jag lär?
har jag verkligen koll?
är jag verkligen i kontroll?

i bakhuvudet ekar vetskapen
om att perfektionism
är nära besläktat med kontroll

perfektionism
är något jag vet mycket om

är väl bekant med
de kanske alltför höga ideal
som jag på eget bevåg
accepterat som mål

det är möjligt att
jag utvecklat en besatthet
av att upprätthålla föreställningarna
om vem jag är

eller kanske snarare:
vem jag vill vara

av att inte röra mig
utanför de fyrkantiga
osynliga ramarna

designade av mig själv
för mig själv

och även om tanken är god
utgör de ett kontrakt

som ängsliga dagar
upplevs vara utformat
av rädsla


perfektionism, kontroll, rädsla
en naturlig tankekedja

grundpelare,
avtalspunkter

beståndsdelar som
för underhåll av självkänsla
också är nödvändiga

ett pris jag får betala
för att hålla rädslan
på minst en armlängds
avstånd

för att undvika inkongruens
mellan vision och verklighet

för att komma vidare,
färdas i rätt riktning

jag ifrågasätter inte
riktlinjernas väsentlighet

frågan är hur
nödvändiga de är

kaoset
– källan till allt tvivel
skvallrar om en ganska hög grad
av nödvändighet ändå


i kaoset
var jag aldrig rädd

när överlevnadsinstinkten tar över
finns inget utrymme för ängslan

vid ständig förföljelse
av hot och faror
och med döden lurandes
bakom varje hörn

är det ironiskt nog
omöjligt att vara rädd

varför vara rädd
när man inte har något att förlora?

ingen rädsla
ingen skam
ingen skuld

inga ramar
inga regler
inga påföljder

hur avskräcker man
någon som oberört men konstant
borde leva i skräck?

och så nu
egentligen inte så plötsligt:

mycket att förlora – mycket att vara rädd för

rädsla, samvetskval
gärningar, påföljder
skuld

främmande, grundläggande
mänskliga mekanismer och koncept

vars tyngd
mycket svår att uppskatta

i samma vågskål som det förflutna

så kaosartat
att det en gång
avlägsnade allt som gjorde mig
mänsklig


i ordningen
hade det inte kunnat vara tydligare;

godhet föder godhet

girighet, egoism, destruktivitet
självbedrägeri, självplågeri

slår däremot
alltid tillbaka

what comes around goes around

när ordning råder
är det så utpräglat att det blivit
del av en livsfilosofi

en strävan om att leva i godhet,
osjälviskhet

belöningen är stor

men inte så stor
att det inte känns rejält

– så mycket att allting skakar
och det ibland känns som allt ska rasa

när kaoset gör sig påmint
och ramarna för en stund
glöms bort,
töjs eller suddas ut

det är inte så världen tycks fungera
det är inte mer än rättvist


i kaosartade stunder

de som jag är mindre stolt över,
de som får mig att tvivla

kan jag inget annat göra
än att försöka vara
ett bättre jag

och lägga min tilltro till att universum,
gud eller någon annan
högre makt

minns det goda,

i rätt tid
ger mig styrka,

och till rätt plats
ger mig vägledning