ibland fylls jag av tvivel
blir osäker på
min egen övertygelse om
att jag respekterar
stundtals
kanske till och med beundrar
den jag har blivit
ibland tycks jag vara
inget annat än en bluff
ifrågasätter:
lever jag verkligen som jag lär?
har jag verkligen koll?
är jag verkligen i kontroll?
i bakhuvudet ekar vetskapen
om att perfektionismen är nära
besläktad med kontroll
perfektionism är något jag vet mycket om
är väl bekant med
de kanske alltför höga ideal
som jag på eget bevåg
accepterat som mål
det är möjligt att
jag utvecklat en besatthet
av att upprätthålla föreställningarna
om vem jag är
eller kanske snarare:
vem jag vill vara
av att inte röra mig
utanför de fyrkantiga
osynliga ramarna
designade av mig själv
för mig själv
och även om tanken är god
utgör de ett kontrakt
som ängsliga dagar
upplevs vara utformat
av rädsla
perfektionism, kontroll, rädsla
en naturlig tankeföljd
grundpelare,
avtalspunkter,
beståndsdelar
som för underhåll av självkänsla
också är nödvändiga
ett pris att betala
för att hålla rädslan på minst
en armlängds avstånd
för att undvika inkongruens
mellan vision och verklighet
för att komma vidare,
färdas i rätt riktning
jag ifrågasätter inte
riktlinjernas väsentlighet
frågan är hur nödvändiga de är
kaoset
– källan till allt tvivel
skvallrar om en ganska hög grad
av nödvändighet ändå
i kaoset
var jag aldrig rädd
när överlevnadsinstinkten tar över
finns inget utrymme för ängslan
vid ständig förföljelse av hot och faror
och med döden lurandes
bakom varje hörn
är det ironiskt nog
omöjligt att vara rädd
varför vara rädd när
man inte har något att förlora?
ingen rädsla
ingen skam
ingen skuld
inga ramar
inga regler
inga påföljder
hur avskräcker man någon
som oberört men konstant
borde leva i skräck?
och så nu
egentligen inte så plötsligt:
mycket att förlora – mycket att vara rädd för
rädsla, samvetskval
gärningar, konsekvenser
skuld
främmande, grundläggande, mänskliga
mekanismer och koncept
vars tyngd
mycket svår att uppskatta
i samma vågskål som
det förflutna
så kaosartat
att det en gång avlägsnade allt som
gjorde mig mänsklig
i ordningen
hade det inte kunnat vara tydligare;
godhet föder godhet
girighet, egoism, destruktivitet
självbedrägeri, självplågeri
slår däremot
alltid tillbaka
what comes around
goes around
när ordning råder
är det så utpräglat
att det blivit del av en livsfilosofi
en strävan om att leva i godhet,
osjälviskhet
belöningen är stor
men inte så stor
att det inte känns rejält
– så mycket att allting skakar
och det ibland känns som allt ska rasa
när kaoset gör sig påmint
och ramarna för en liten stund
glöms bort
töjs eller suddas ut
det är inte så världen tycks fungera
det är inte mer än rättvist
i kaosartade stunder
de som jag är mindre stolt över;
som får mig att tvivla
kan jag inget annat göra
än att försöka vara
ett bättre jag
och lägga min tilltro till att universum,
gud eller någon annan
högre makt
minns det goda,
i rätt tid
ger mig styrka,
till rätt plats
ger mig vägledning