det finns så mycket musik som påminner om dig

om minnen där du fattas;

musik som spelades på din begravning
håkan, dylan, springsteen (vad annars)

en låt jag fått höra var med in i det sista
carmelita

en låt jag baserat på din spotify-historik
föreställer mig var med in i det sista
it's no good

låtar jag tror du hade tyckt om
(huruvida det är sant får jag aldrig med säkerhet får veta)
heat above, beach on the moon, drink before the war

en hel spellista med väl valda låtar
dedikerad till dig från mig
post-mortem

en av aviciis stora hits

som egentligen
inte har något med dig att göra
men som spelas i bakgrunden
av ett minne

i vilket du
i själva verket
inte medverkar

och vore det inte för tidpunkten
hade varken låten eller minnet utmärkt sig
än mindre påmint om dig

istället har du planterats i minnet,
låten blivit en symbol

en påminnelse

om hur din frånvaro
är så väldigt närvarande

en skiljelinje mellan

ditt liv

och din död:


you make me

på högsta volym
i hörlurar av låg kvalitet

när jag på en moped i Canggu
med tafatt grepp höll om
den indonesiska taxichauffören
nån gång innan nyårsafton 22

och tänkte att
avicii i lurarna
på en moppe i asien
– fast denna gång nykter

ändå var höjden av frihet

även om musiken
nästan överröstades
av vind och buller fick den mig
att känna mig levande

uttryckte att livet kunde vara fint

även för mig
även på ställen

förknippade med mörker
och självdestruktion

där och då
visste jag förstås inte
att det var ett ögonblick som senare
skulle påminna om dig

du var ju inte där
du tyckte nog inte ens om avicii

och hur skulle jag
där och då

kunna veta

att sista gången jag såg dig
redan hade ägt rum

hur skulle jag veta att du

i samma stund
var väl medveten om
att det var din sista vecka i livet


det är möjligt att det låter långsökt
men hur skulle jag

INTE

kunna tänka på dig

när jag hör avicii


när du i stunden
jag satt där på en
moped på Bali

levde

och i nästa stund
– innan jag hann packa upp väskorna
hemma i Stockholm

inte längre gjorde det