~

som dundrade tusen klövar i det röda. och ännu låg solen väntande. som hon väntade. i förvissning om en ny dag. en klaviatur låter sig röras med andra fingertoppar varsamt över de nötta tangenterna. nej, det är ingen metafor. jag ser bara för mitt inre hur gärna även döda ting kan vilja. hon kunde ha suttit på gatan med tvättfatet och sjungit sången som varken kunde klandras för glättig eller sorgsen. endast en sång. och för den som kan sju språk utan att ge sig tillkänna är det alla sånger.

jag letar en mening och kryper närmre jordens trygga. så skulle då språket fattas mig och månen visa sig vara äldre. den i silver och schersmin. jag famlar inte längre, det var länge sedan jag föll.

så dundrade klövar genom landskapet och hon lade sina händer mot och kände den kollektiva pulsen. den hon hade inom sig. förbunden. förundrad.