Tekoppen med små blå blommor
först, den som färgats rostbrun runt sidorna,
mycket mjölk så kaffet grånar,
sen bagetten från i torsdags,
som en träpåk
Jag trycker ner kniven och sliter av en bit med handen
Nu ska den läggas i och sjunka
tills den inte syns mer
Kaffet blir grynigt men inte för tjockt
Jag rör runt lite,
ser smulorna simma runt skeden
Det går trögt,
i botten ligger en klump, måste mosas
Jag går fram till sängen, sätter mig på kanten
Lite sol når kudden, bakom kudden havet.
En blå strimma liv
genom tårar suddigt vit
Svart om man blundar

Hon ler; hon bara ler nu
men jag vet, hon är kaffesugen,
hon behöver inte säga något
Nu ska jag hälla lite kaffe på fatet
med hjälp av matskeden,
Och hon ska lyfta på huvudet och suga i sig
Hon sjunker tillbaka, ler
silar smulorna mellan tänderna, sväljer
Handen trevar tyst, jag lyfter fatet
Havet där bakom
solen sopar upp det sista diset.