helt plötsligt
är det förändrat
allt är inte upp och ner
men delar av tillvaron
är flyttad några hack
och resten av sinnena
är där dom alltid varit
det är bara så sorgligt
obegripligt
att inte känna igen sig själv

jag förnimmer mig dig
tror jag
pappa
men när jag tänker
på att du inte finns längre
känns det så overkligt tungt
att jag inte kan hantera det
så jag slår bort din närvaro
från mina tanker
fast jag verkligen inte vill

det enda som finns kvar
mellan oss nu
är ju en distans
jag aldrig kommer kunna krympa

minns du
att vi åkte sorgsna
till platsen du växte upp på
vi sjöng slowpoke när du dog
sen dess har allt och inget förändrats
jag sover i min säng igen
mina tankar består
till 85 % av dig
siffran sjunker
vardagen och sorgen
slår gemensamt följe

kanske är framtiden oskriven
det förflutna en korridor
jag är långt fram
och tittar bakåt
mot exit-skylten

nu är jag uppe på nätterna igen
försöker samla ihop dagarna
å vet att det är en usel strategi
men mina val är för få
eller är min ork för knapp
hur det än är
så kan jag inte se skillnaden
särskilt tydligt
för stunden

vintern har kommit
när sorgen är ett töcken
när mitt känsloliv är
så fullständigt dränerat
överansträngt
söker jag istället likgiltigheten
trots att den är motsatsen
till det liv
din död
skulle lämna efter sig

och tid går
verkligheten börjar kännas konkret
jag tänker
vad spelar lögnerna för roll
när ingen kan svara för dom
vad spelar besvikelsen för roll
när den saknar mottagare

så det enda jag vill nu
är att leva
på holiday inn
där någon annan
bäddar min säng
checka in
för att checka ut
från mitt liv
jag tittar ut mot stadens lampor
som gör att stjärnorna dör

vaknar istället upp i min barndomssäng
i drömmen
där inget har hänt än
famlar längs väggarna
taket är min botten

så bara förlåt mig
är du snäll
ett tag till
jag behöver få styrning
innan jag orkar närma mig dig
igen