ELDSTADEN

Långt uppe i norr
var sommaren torr

Året är artonhundraåttiåtta
och det brinner utan måtta

på en och samma dag
i diverse trädslag

i både Umeå och Sundsvall
som blev till eldstäder
och orternas ordsvall
talade ej om vackert väder

Och dessa bränder
får oss att fylla
ord och händer
med att beskylla

den som är full
för andras skull

av en skuld
vilken väger mer
än allt guld
och drabbar alltfler

Kanske var det pyromaner
eller några nymfomaner

och deras heta händer
som tände dessa bränder?

Skulden gör dock
att röken blir tjock

och sprider intolerans
med sin tunga rök
som är en substans
som gör våra kök

till instängda hem
och oss till en av dem

som bygger teorier
av konspirationer
som är små frierier
till alienationer

Vi står som förkvävda
i våra kök
och är sammanvävda
av den rök

som lägger en skugga
över våra instängda liv
och får oss att tugga
i oss våra tidsfördriv

och låter oss förhävas
av kökets ensamhet
som låter oss förkvävas
i vår stora hemlighet

som alltid längtar ut
till den stora elden
och helst vill sticka ut
men det är väl' den

stora rädslan som
gör oss till en av dom

som ständigt brinner inne
som ett bortglömt minne

Och i en norrländsk stad
som Sundsvall
känns en strandpromenad
ensam och kall

Men i någon annan stad
kanske jag känner
att en björkpromenad
är nåt som bränner