vilket slut ska jag minnas
det som höll dig gisslan
eller det som tände en gnista
när jag nuddade ditt ansikte
skört
med fingertopparna
det fanns inget omslutande
du skulle försvinna vilken sekund som helst
kvar var bara din kropp
tänk vad lite den visade sig betyda
när just du inte fyllde den längre

det kommer en vår igen
jag andas tungt
hemskt ansatt
av det förrädiska ljuset
och allt som jag vet
kryper fram
när det sen försvinner

dom river upp den asfalt
som inte är symmetrisk
eller hel
ett evighetsarbete
tusen välta pyramider
mellan sprickorna
under marken
sarkofager

en bortgång
har sin gång
aldrig någonsin igen
börjar något om
och aldrig någonsin igen
ens stiltje
jag saknar
att det inte händer något

så ge mig lite utrymme
att somna om tre-fyra-fem gånger till
ge mig lite dispens
att släppa alla dygder
att inte vara en bra person
inte behöva reagera på solen
bara inte vara någon att räkna med