Det är inte slagen som känns på en morgonflight till London när vi ser vår samtid brinna ner. Mer att det kommer bli en lång kall vinter utan sommar. Och luften svider när vi andas in. Något lika trasigt som du och jag när vi ser döda grävlingar på vägarna. Hur kan du vara så iskall, ren och klar? Du är stilla som när snön faller och säger: Ingen kommer att minnas om hundra år.
Och som en viskning lyssnar du på paniken. Ler svagt, men mot gummi, glas och metall betyder ett mirakel inget alls. Du säger: You know that it's one of a thousand ways. Gör ditt val, ta ett självständigt beslut.
Men du stjäl min blick och på min kind faller ännu en tår. Du säger: Det här är dödligt, giftigt allvar.
Och jag tänker, låt dom komma. Jag berättar att en dubbel treo i svarta glas hände innan februari när elchockerna sattes in. Tystnad, tagning och du säger: Det är bara ord.
Är bländad och vit och tänker: Rättfärdiga ditt hat med att du brinner för din sak. Jag säger: De tog mig till en sal. Ett solblekt sjukhus där dörrarna var så tunga att de inte krävde lås. Jag fick fluanxol och haloperidol, melperon och klozapin när jag skakade helt okontrollerbart. De sa, nu jävlar är du fri med ett omtänksamt tvång, här har du något att bita i.
Sakta stryker du fingrarna lätt mot min kind och i ett ögonblick ser du hålet i mitt hjärta. Du säger: Det är dåd som det här som förföljer mig vart jag än går.
Och jag flyr i skydd av mitt privata moln med din rynkfria hand mot min kind.
Jag öppnar ögonen och du liknar döden, drömmens syster. Och min hud är vit under mitt armbandsur. Tänker: En näpen nihilist med svarta naglar. Du viskar i mitt öra: Vi blöder för er nu. Det går över, det går över, det går aldrig över. För det är bara saker man ser som är verkliga.
Och så står du där med din kniv, bredvid din tyska bil. Ler svagt och viskar åt mig, du är värd att dö för, innan du tar språnget över bron.