Har alltid trott
Att alla ska gå
Lämna mig till Fördärvet
Och inte vilja se sig om

Det klart
Jag har varit både svartsjuk
Dum och urskiljningslös
Inte kunnat skilja på varken ditt eller mitt
Det finns ingen som stannar då

Men nu
Nu kan kärlekens objekt
Åka hem utan att jag
Faller isär
Och lugnet
Tystnaden i mitt inre
Har börjat först nu

För alltid har det varit krig
Ett ständigt oljud i mitt huvud
Jag minns, när det plötsligt blev tyst
Jag har aldrig haft det så
Och jag ser fram mot
En lugn höst
För första gången