vindens mäktiga kungssång ljuder
över furornas och hällebergens land
ett andetag från Asgård
av tunga anors börd
en ispust av intolerans
så olik sandens varma vinande
i dina drömmars Kandahar

i landets lagom mörka hjärta
djupt bland regntung gran och fur
i mossbelupen mylla
gror en mossig rädsla för det annorlunda
en rutten växt som ändock lever
spirar strax och fröar sig
i kalla vindars sång

från de djupa, krypande skogarna
över ensliga hjärtans hedmark
längs svallande känslors älvar
sprids ruttenhetens rädsla
slår rot på kusternas klipphällar
slår ut i stängsel och taggtråd
och bortvända blickar

en hemsökt enslighet lägger sig
över landet Xenofobia
där du sökte ett hem
långt från dina drömmars Kandahar
du frös ihjäl med pannan mot stängslet
ty den kalla handen har fått greppet
om våra lagom mörka hjärtan