Dina ögon över mig strök
som ljus från passerande fartyg.
Jag satt kvar i min tobaksrök
och svepte mig i nattmörkrets tyg.

Såg du mig sittandes där
bak piprök och svårmod och natt?
Vet du att jag håller dig kär,
min själs allra innersta skatt?

Ett nattfly dras till pipans glöd
och landar på dess brännande kant.
Det fräser till, fjäriln är död –
och jag brändes av dig likadant.

Jag ser dig stå med ryggen vänd,
jag ser ärren där vingarna satt.
Mig tycks att även du blev bränd
i kärlekens elaka spratt.

Så vänd dig då åter mot mig,
lys upp rökens och svårmodets natt,
och vet om att jag håller dig
för min själs allra innersta skatt.