Någon officiell privatdetektiv hade Gusten aldrig riktigt blivit. Redan i samma stadsdel skulle nog tjogvis med personer ha förtjänat den yrkesrollen närmare. Detta trots att Gusten ända sedan förskolan agerat som om han vore både privat och detektiv. Gott om mysterier med märkliga motiv hade han sett komma och fara, segla in och sväva bort. Alltifrån de ändlösa påsklovens ohyggliga utflykter under ungdomen, till ett mer besinningsfullt insamlande i takt med att åren flockade sig. Numera var Gusten gammal nog att notera 71 år på pappret, fastän kände sig oftast som 44, ibland bara 15. De flesta gåtorna hade förblivit olösta, måhända snarare halvlösta. Ett par gånger i livet hade han lyckats sy ihop hela bilden, stänga kartongen och klistra igen kuvertet. Om det medfört att rätt idioter skickats in i lämplig grotta, hade Gusten noll koll på - visste blott att fel idioter hade sluppit hamna i olämplig grotta, sade hans logiska sida.

Hursomhaver tänkte Gusten ingalunda låta sin passion gå i pension. Privatdetektiven skulle spana likt en trogen uggla, spana ända tills blicken föll ur glasögonen. Jodå, kunde den gastkramande Elvis Costello spruta ur sig ännu ett gnistrande album med allsköns skärpta spår, så kunde minsann Gusten lugnt leverera sina mest avspända observationer någonsin. Han var ju bara tre och ett halvt år äldre än sin idol, denne ständige wise guy (egentligen ingen Elvis, född som Declan Patrick MacManus). Emellertid Gusten var ingen textmakare - hans egna erfarenheter hade på sin höjd blivit skissartade punkter i dagbok efter dagbok... sådana med svarta mjuka vaxpärmar. Och hur gåtorna blev lösta av figurer direkt ur färdigskrivna deckare - dylika hann Gusten läsa under någon långt ifrån rafflande säsong (i brist på både bränsle, biljetter, boskap och balkong).

Sedan ett bra tag hade Gusten emigrerat till Göteborg med omnejd. Hit hade han medfört sin husvagn som permanent bostad. Den solkiga, vita boxen stod alltjämt parkerad bortåt havet i krokarna av Fiskebäck, i en skogsdunge som egentligen räknades till Önnered. Det skulle ha blivit både för trångt och uppenbart kriminellt att låta husvagnen stå mitt i Slottsskogsparken, hur smidigt det än torde vara med en stadsnära utgångspunkt. Till sist hade Gusten äntligen bytt rostigaste terrängbil mot skimrande elcykel, som medförde att man kom närmare vissa varelser. Även denna batteridrivna hoj hade börjat bli antik, men han orkade inte uppdatera till vare sig elbil, någon jäkla sparkscooter, motionscykel eller allt-i-ett-mobil.

April rullade på i förvånansvärt vanlig, lagom takt emot maj.... oavsett vad moderna meteorologer och klimakteriefröknar, oligarkförnekare kontra krigskramare eller alternativmedium framställde enträget. Det räckte egentligen att stararna försökte tralla på sina vårvisor, eller att travhästarna frustade inför nästa lopp, så kände Gusten inre hamoni genom yttersta pusselbitarna. Sommaren 1986 ville han i synnerhet minnas, när grannen Gilljam hade dragit upp en synnerligen ful fisk som visade sig ha både hjortronsylt och radiosändare i magen. Då skulle de ha fått reda på hur den lilla byns ofantliga schackmästerskap skulle sluta - dvs om de hade orkat lägga ihop alla ryska signaler med amerikanska, dividerat med de svenska svarta bönderna, och dragit roten ur det soligaste tornet.

Gamla kungar upphör aldrig att återkomma till barnslig förtjusning, konstaterade Gusten och flög upp på sin cykel. Därpå trampade han igång en klämmig melodivers som näppeligen hade hörts i detta huvud sedan den trädoftande vårsolen steg över plåttaken allra första gången. Många magiska sekunder fick Gusten grunna huruvida det rörde sig om Taube eller Dahlqvist, törhända något så ogöteborgskt som Adolphson eller rentav Thörnqvist... tills naturen stod uppenbarad och grejen var klar. På grenen satt en visa av Alf Hambe, den sällsammaste av dem alla. Vidare styrde havsvindarna kosan längs Långedragsvägen, svängde av mot Majorna för att hämta frukostens bröd med utvalda bär i, och därtill en oklanderligt kladdig kaka. För ett drömskt ögonblick befann han sig i Köpenhamn, som sommarsmält choklad i mitten av en parallell vintergata.

Hjulen stannade ej förrän Gusten hade rullat hela Stigbergsliden ända nedåt Haga. Genom en plötslig förundran över hur alla dessa härligt slitna gathörn ändå aldrig hade fått vara med om krigets råa realitet - hade Gusten glömt att bromsa. Likafullt iakttog detektiven raskt vilka figurer som uppehöll sig längs vilka gränder. Lätt som ett spindelnät justerades mysteriematrisen i hans hjärnbark, och laddades ned i benens rotsystem. Stadsbilden kändes som en elektrisk myrstack, ett smärre kaos eller ett ganska mysigt planterat laboratorium. Vari myrorna, trots alla trivsamma kanaler, totalt tycktes sakna inbördes förbindelser?! Gusten klev av på några duggregnbestänkta gatstenar, mitt i dessa ovanligt torra vårveckor. Här stod han nu med ett nytt gammalt äventyr på G.