På sista ensamhetens avdelning på Gällivare sjukhus. Dör de trötta anletsdragens folk. Febrilt tänkande de slutliga andetagen i sitt långa liv. Varandes blott en sekund. Jag såg ögonkasten hos personalen där. Den väntande. Man måste ju hela tiden vidare.

I dagrummet satt vi tre stycken. Drickandes kaffe med bröd. En substitutsyssla till glädjen. Likgiltigheten över död och liv träffade oss i rastlösheten. Och ingen av oss kände oss hemma. Jag kan inte längre känna med folk. Det är dött hos mänskligheten. Och vi måste ju hela tiden vidare.

Så var vi tvungna att gå. Utan att veta om vi kommer att träffas igen. Och sedan, köra bil tillbaka i försommarens kyla. Milen låg i ryggen på hopplösheten och ovissheten. Väl framme kändes det att vi ändå kanske kört fel. Men vi måste ju hela tiden vidare.