Universum är en skälvande droppe
på en gren i det stora trädet
där stjärnor trasslar in sig i kronan.

I det djupaste nuet
i tidens mitt
spinner urspindeln sin väv
av natt och mörker
spinner urspindeln en kokong
en vagga
åt den sovande kvinnan
som andas liv och död
som låter krafterna häva sig
genom kropp och ande
som susande bränningar av sömn.
I drömmen är hon fjättrad och fri.

Mina tankar blöder
min kropp blöder.
Mitt blod droppar
spritter iväg som rödskimrande fiskar
virvlar som rödklädda dervischer
ner i drömmarnas vita källa.
Ur dimmorna rinner den upp
ur intet slingrar sig rötterna.
Det tyst dunkande omloppet av sav
föder universums hjärtslag.