Jag kan inte ens se på mig själv längre för
jag ogillar tanken
blicken viker sig mina ögon brinner som
jag fyller med vatten
för att se såsom synen borde se
alla detaljer
när jag har glömt mina glasögon ska
något petas in i mitt öga
jag ska inte känna någon smärta men
det ska se se så äckligt ut för
alla andra ska;

se på mig

tala om mig

och hålla i samtal

av betydelse och högsta prioritet
sätta en stämpel;

på,
vid

mitt bröst
som om vore det en självklarhet att
vi alla ska bli bedömda.

Jag vet att mina händer är bundna vid min kropp över
mig är du och jag vill inte att du ska åka med mig
inte säga ett ord för jag har aldrig haft
något bra att säga

b l i
ö v e r k ö r d

ligga I en hög av armar
armar om min hals
som en så vacker krans som
du vill sätta på mitt huvud
vid midsommar.

Det som du inte förtjänar ska du få

om,
men

alla ska veta om mig att jag är god när
jag skrapar köttet av dina ben ska du
höra hur det knastrar och
lägga ut dina händer
klappa mig över min handled där
mina vener syns;

“jag vet inte

om det

är farligt”

Min hörsel är på spänn
spänningar i min hals
min käke och
de skapar en sårskorpa
som jag undrar om den
någonsin kommer läka hur
ska jag någonsin kunna kyssas igen?
kunna nästan så mycket att mina
trumhinnor sprängs dem
bultar så och

“jag är rädd”

Fyller mina öron och jag hör
jag vet hur jag inte kan kyssas
utan att vara död.

n å g o t forsar.

Utan att kunna
se utan att
kunna se på
mig själv längre




ska jag bli upphämtad;







få
lift.