En svart SAAB 9-5 Aero rulla sakta uppför krönet, det knastrar i gruset när det pressas samman. När bilen står mitt på krönet bromsar den och tändningen vrids av och möts av en total tystnad förutom fåglars kvitter och det stilla porlande lätet från vatten som rinner fram över stenar.
Inne i bilen frigör Hanna sig från säkerhetsbältet och lägger armen om Ulf när han lutar sig tillbaka i förarsätet.
- Visst är det vackert!
Han ser hennes blick och de båda ser ned på huset intill vattnet i den lilla och mycket lummiga dalen.
- Rena Lönneberga, jag vet. Precis vad vi förtjänar, eller i alla fall du Hanna.
- Glöm inte.
Säger hon och klappar försiktigt på sin mage, en mage som börjar bukta utåt, inte mycket men ändå tydligt.
- Ja just det, vi får inte glömma honom.
Ler Ulf för sig själv.
- Eller henne…
Kontrar Hanna och överraskar honom med en djup och lidelsefull kyss innan hon drar tillbaka armen och sätter sig tillrätta i sitt säte igen.
- Vad var det där?
Frågar Ulf henne glatt.
- Bara glad, nu åker vi hem.
Blinkar Hanna och spänner fast sig igen.
- Okay?
Han startar bilen igen och de börjar åter rulla sakta nedför backen. Ulf ser någonting på huset som inte stämmer och börjar fundera högt.
- Visst fick vi alla nycklarna eller?
- Ja?
Ulf kör vidare men ser hennes frågande min och pekar upp mot skorstenen, rök stiger sakta och ringlande upp mot himlen.
De svänger in och parkerar på gräsmattan intill det stora ekträdet, det som framförallt fick Hanna att älska platsen.
Ulf kliver ur bilen, hänger sina solglasögon i tröjan och går runt till Hannas sida av bilen, öppnar hennes dörr. Men hans blick drar sig ändå fortsatt mot skorstenen.
- Du tror inte att någon granne har varit här och pysslat bara.. Som för att hälsa oss välkomna eller så?
Reflekterar Hanna men Ulf ser tveksam ut.
- Man eldar inte ofta på sommaren, därtill så har huset eluppvärmning.
Hanna kliver ur bilen, Ulf stänger efter henne och går båda upp mot huset.
- Vad kan det vara då?
- Ingen aning.
Ulf går först och känner på dörren, den är låst, han rycker ändå prövande i dörrhandtaget.
- Den är låst i alla fall.
Konstaterar han och drar upp en nyckelknippa ur fickan och bläddrar efter den rätta nyckeln.
- Det kanske är spöket Laban?
Frågar hon honom skämtsamt men innerst inne i henne så gnager tvivlet, något känns fel.
- Precis.
Skrattar han ironiskt samtidigt som han knuffar till dörren så att den går upp, den instängda doften av gammalt tomt hus slår emot dem båda.
- Vad sägs om att vädra lite?
Frågar Ulf och kliver sedan först in i huset.
Ljudet av Ulfs boots ekar mot det hårda trägolvet i det omöblerade huset, de ser sig om i hallen, lyssnar till tystnaden en stund innan Ulf tar till orda och ropar.
- Hallå?
De väntar en kort stund på ett genmäle men hör ingenting överhuvudtaget.
- Näe, vi kollar spisen istället.
Säger Hanna och bryter tystnaden.
De går in i det stora vardagsrummet med sin öppna planlösning, det känns ödsligt utan möbler. De ser på den öppna spisen som till och med ser utstädad ut, inga rester av någon eld överhuvudtaget.
- Ingenting där i.
- Nä, men murstenen känns varm, känn på den.
Han håller på utsidan med ena handen. Hanna kommer fram och lägger sin hand intill. Obehag står skrivet i hela hennes ansikte när hon känner värmen.
- Nä du, vi tar och kollar in köksspisen också.
Ulf låter säkrare än vad han egentligen är men det går inte att dölja helt och hållet hur även han är fundersam, eller snarare förbryllad.
Hanna tar initiativet och öppnar dörren från vardagsrummet och kliver in i det gamla köket, hon ser tveksamt på dörren.
- Den här tycker jag att vi tar bort sedan.
- Ja, vi tar bort hela väggen.
Säger Ulf och börjar redan fundera på hur han skall gå tillväga när Hanna ropar till.
- Titta på golvet!
Hennes ögon har fastnat på några otydliga men ändå klart läsbara fotavtryck på kökets plankgolv. Det är några få avtryck av en bar och smutsig fot som försvinner ut i hallen. Omedvetet tar hon tag i armen på Ulf. Då plötsligt gnisslar ytterdörren till och man hör den slängas igen. Ulf sätter fart genom köket och ut i hallen med Hanna avvaktande i köket.
Han springer snabbt genom hallen, sliter upp dörren som nu är stängd. Där utanför tycker han sig ana en skugga på väg in i skogen uppför kullen. Sedan ropar han till Hanna.
- Hanna?
- Ja?
- Visst lämnade vi dörren öppen?
- Ja, vi skulle ju vädra.
Hon kommer fram till dörröppningen vid köket och ser på honom. Det syns att hon inte gillar det här, hon frågar.
- Hurså?
- Den var stängd nu.
Hanna stirrar kort på dörren, ryser av obehag.
- Men jag tyckte jag såg någon kuta uppför kullen och in i dungen.
- Jaha?
- Jag tror att vi störde en av grannarnas snorungar som var på upptäcktsfärd eller något.
Ulf går fram och kysser henne men hon är ändå inte riktigt nöjd med hans tes.
- Hur förklarar vi då värmen i murstenen, den i köket är ännu varmare?
- Det vete sjutton, solvärme?
Föreslår han ironiskt men möts av en himlande blick.
- Knappast.
Från utsidan hörs en lastbil tuta och strax därefter ekar varningsljudet när den börjar backa.
- Det finns säkert någon rimlig förklaring, men det skiter vi i för stunden i alla fall, eller?
Mer konstaterar han än frågar och tar med henne ut ur huset.