Hur långt kommer jag att vara från extrem galenskap?
Om ni reser inkognito på en bruten vinge,
försjunka i ordens besvikelse
som spottar på överskott av alkohol eller
somna i vredens vulkan, kommer att märka mig
definitivt lika professionellt alienerad?
Händerna skakar redan inte utåt mig
framför indignation, bara i
inuti organen sväller, brast in
sura bubblor i den blodtörstiga floden
som vita molekyler i porernas frid,
Jag kommer utanför mig själv redan mjuk,
varken röd eller vit ser jag ut som,
bara en väldigt åldrad blekrosa
genom avhandlingen av ångor
som fyller våra hjärnor!

Hur mycket galenskap sakna i mig
för att använda blomsterkransar i den
extrem galopp?
Åka till dörren till den tysta trädgården
med ett öppet leende och solglasögon
ogenomskinlig för att skydda mig
från det nästan eviga ljuset?
Saknas det fortfarande något?