först
är det helt tyst och svart
men snart
pulserar det som i en film

du-dunk, du-dunk

jag ligger i ett mörkt rum
kan inte röra mig;
sömnparalys

känner skräcken
var är jag?

hör stegen, rösterna
vilka är dom?

försöker urskilja ljuden, silhuetterna
samtidigt
försöker röra mig
ta reda på: vad är på riktigt?

börjar vakna

minnas:
jag är ute i natten
jagad av folk på cyklar
en mörk stad,
min hemstad

de hotar mig
jag vädjar efter hjälp
ser ett bekant ansikte
får en hård smäll
rakt i ansiktet
cyklar mot hamnen
för att ta mig in i huset,
mitt barndomshem

de är precis bakom mig
nästan ikapp mig

de vill skada mig
kanske döda mig

det har med mitt tidigare liv
med missbruket att göra

de vill ta sig in
förstöra

tar mig in i huset
livrädd
men kanske i säkerhet
eller?
är jag?

vaknar upp i mörkret
i huset
eller?

förvirringen, oron

rädslan

tog de mig?
kom de in?
vet de att jag är här?
var är jag?

är blickstilla, paralyserad
hör ljuden

minns:
pengarna jag gömt och oroat mig över att de kommer råna mig på (som i stunden av skräck inte längre framstår som lika viktiga)

hur hotfulla och nedlåtande de var
hur de skrämde, kränkte, skadade mig

att de inte ville gå,
att de inte lät mig gå

hör:
fotsteg, röster, någon slags melodi

jag kan återigen röra mig
navigera mig

andas lättat ut när jag

inser:
jag ligger i mörkret på trygga dalarö
hör ljudet
av ett tiktok-klipp på repeat

stänger av
försöker vakna

minns,
precis som i drömmen:

det är första gången jag känner
en så uppriktigt
ren och skär

rädsla

en rädsla jag instinktivt vet:
är beroendet, traumat personifierat
(går det ens att skilja dom åt?)

reflekterar:
över vad jag just upplevt

över allt jag upplevt

över allt jag någonsin borde ha känt kring beroendet;
förtvivlan, rädslan, sveket,
ensamheten

över drogerna;
hur de fortfarande hemsöker mig

över människorna;
de som aldrig ville ta mig därifrån,
som aldrig ville mitt bästa

de som förödmjukade mig
som om att mitt liv
inte var någonting värt

över all sorg, allt elände, allt mörker
som upplevts som kvicksand
omöjlig att ta sig ur


en rädsla som slog mig så hårt

bortglömd på en minut


lika förutsägbart som paradoxalt