Mammaledigheten var inte helt och hållet ett nöje. Tiden räckte gott till att funderar och analysera. Hela barndomen, hela vuxenlivet, Martin... föräldrarna, Liv, sig själv.

Clara satt tilbaka lutad i en gammal ranglig hammock, med blicken följde hon Sixten som stökade omkring på gården, men tankarna svävade långt därifrån. Ibland övermannades hon bara med sån missunnsamhet. Varför skulle Martin och hans hustru ha det bra, ha varandra, ha en lycklig liten familj medan hon satt här ensam, så förbannat ensam.

Kjell och Marianne kom gående längs grusvägen och tycktes samtala väldigt intensivt.  Clara följde dem med blicken, hennes mamma log, inte hade hon vetat att hennes mamma var så söt som just då... kanske hade hon aldrig sett henne le, inte på riktigt, bara de där falska fasadleenderna som hon hatat i hela sitt liv. Kjell tittade upp och mötte hennes blick. Han vinkade glatt och de båda började gå mot henne.


- Hej.
Även fast de nu varit tillsammans mest hela tiden i en veckas tid, var både mor och dotter något blyga för varandra och väldigt måna om att inte trampa på tår.
- Hej mamma, har Kjell visat dig runt?
- Ja, han ... hon rodnade tvärt och fäste blicken på en osynlig punkt strax ovanför Claras huvud... han tyckte jag behövde komma ut lite och se vilken underbar gård min dotter ärvt.
- Ja, skrockade Kjell, stor som tusan, vi hann inte runt allt idag, vi får ta resten imorgon kanske?
Hans förväntansfulla blick mot Marianne förvirrade Clara. Hon försökte snabbt komma på hur gammal Kjell var, 60? 70? Någonstans där emellan. Hennes mamma var inte ens 50. Med en häftig rörelse skakade hon om huvudet för att skingra de förvirrade tankarna.
- Visst imorgon blir bra, om du inte har något annat för dig förstås?
- Nädå.

Kjell tackade för sig och försvann mot sin som vanligt välvårdade bil. Marianne strålade trots att besvikelsen var tydligt efter mannens försvinnade.
- Vad tänker du på mamma?
- EH? jag? oh... bara på hur många år jag kastat bort på din far...
- Varför gjorde du det mamma?
Med en uppgiven suck sjönk modern ner bredvid sin dotter.
- Därför att jag trodde på de där prästen sa.
- Vad sa prästen?
- Tills döden skiljer oss åt.
tystnade som uppstod kändes spänd.
- Många gånger var det nog nära att den gjorde det...
- Vad? Förstår inte-
Marianne reste sig upp och drog upp den löst sittande t-shirten med reklam för Kexchoklad. Ärret började strax under vänster bröst och slutade vid naveln.
- Jag hade glömt köpa hem dom där äckliga cigarillerna och han var fullare än vanligt. Han använde en gammal rostig fiskekniv... låg inne i två veckor med infektioner, men jag anmälde honom inte, och han hade lyckats övertyga någon om att jag ramlat med kniven i hand.

Clara stirrade på det ojämna ärret. Det kändes som att kvävas trots att hon andades.

- Han försökte strypa mig en gång med telefonsladden, eftersom han tyckte att telefonräkningen var för dyr, sen puttade han mig nerför trappen för att han tyckte min rumpa var för bred och jag gick för långsamt...

Kvinnan framför henne, var hennes mor, en kvinna hon hatat, en kvinna som kanske till och med varit ett större offer än hon någonsin kunnat föstå...

- Varför stannade du?
- Jag var rädd att du skulle komma tillbaka Clara, och att han skulle släppa loss sin vrede mot dig.

Under tystnaden som uppstod omfamnade Clara sin mamma. De snyftade lätt mot varandras hår.

- Nu kan han aldrig mer göra någon av oss illa eller hur?
- Nej mamma, nu är han historia... en riktigt sluskig äcklig historia...

Clara hällde bort kaffet ur termosen, diskade ur några koppar och släckte efter sig innan hon med trötta steg gick uppför trappen. Liv knösade däruppe, världens gulligaste och konstigaste ljud.Hennes små händer hade slutit sig om den rosa handduken som skulle vara ett kräksskydd, och tårna verkade tala något mystiskt teckenspråk då de vickade både hit och dit.

I en evighet innan sömnen infann sig kunde hon bara stirra på den vackra varelsen framför henne. Vem behövde skunk Martin? Nä, Liv och Clara skulle klara sig utmärkt på egen hand, och nu fanns ju en mormor som kunde och verkade vilja ta del av deras liv...med ett leende somnade hon.

En skir musik spelade. Hon såg sig omkring, nästan väntade sig att se näcken eller kanske en vacker älva med något magiskt intrument. Men det var tomt. Överallt tomt. Hon stirrade på träden. Kanske var det träden som spelade. Hon gick mot skogsbrynet. Musiken tycktes bli högre. Hon gick in i skogen. Musiken var nu rätt hög. Hon tog några steg till och hela hennes själ uppfylldes av den ljuva musiken.

Hon lutade sig mot ett grönskande pilträd och njöt av musiken. När hon slöt ögonen hörde hon en svag röst sjunga.

när vinden slutat vina
och ron har funnit dig
låt dig inte luras
du kommer inte undan mig
jag finns i dina tankar
i ditt blod
och i din själ
låt dig inte luras
du känner mig för väl

när stormen sedan kommer
och du inte var beredd
så kommer jag att försvinna
utan att ens blivit sedd
men då jag är helt borta
och du tror att du är fri
så kommer du att inse
att fridens tid är förbi

Clara slog upp ögonen. Förvirrad. Musiken var så vacker, rösten så len, men hon kände sig hotad, av orden som smekte henne så silkeslent.
Irriterat skakade hon på huvudet, och insåg att det var på god tid att Liv fick sitt natta mål. Hon log medan hon knäppte upp blusen. Men när hon sträckte fram armarna i mörkret kände hon bara värmen där barnet legat. Hysteriskt slog hon på lampan, för att få bekräftat, Liv var borta.