Och helt plötsligt händer det, då och då då,
för det händer ju då och då
att man stannar upp i stunden, träder tillbaka, svävar och samtidigt står i centrum och jordbunden
Som en uppenbarelse, öppnade ögon, eller en örfil
(beroende på vad man är för en varelse)
inse att här står ingenting still, intet består,
tiden och dagarna går och går,
saker förändras, man fattar beslut, det ena är inne det andra ska ut.
Man packar väskor och flyttar, tackar ja, tackar nej och ändrar riktning och omvärlden skakar till ibland.
Vissa dagar kanske känner man tidens tand, kanske ånger, eller en lätt skakig hand.....
Så kan man se tillbaka på vad som byggts upp, eller har det rivits ner?
Svårt att avgöra? Bör man analysera mer? Ska man göra om på nåt sätt, resa tillbaka och göra allt rätt?
Sen lämnar man stunden, landar ännu mera jordbunden, med mer insikt än vad man kanske hade förut och med öppna ögon, redo för nästa beslut.