Där vid holmen häckade tärnorna. Vi kunde gå och komma som vi ville då. Det var jag och mina bröder. Jag kände ödsligheten över markerna på den tiden. Tomheten. Sargat. Meningslöst försökte vi rota oss i bygden. Men det var försent. Man skulle foga sig i allt. Man skulle till och med foga sig i att välja om man ville tala sitt moders mål som litet barn.
Jag kommer ihåg mörkret och läxorna i Kiruna. Ändlöshetens meningslöshet och hur uttjänt man kände sig. Det fanns inget liv, för det var mörkt när man gick till skolan och mörkt när man kom hem. Och jag minns hur illa man mådde. Hela tiden läxor. Sova, gå i skola, äta och göra läxorna. Aldrig annat.
Så blev man vuxen. Och skulle göra värnplikten, där Gud uppvisade sin bottenlöshet genom farsan och officerarna. Hur många liter av mitt eget blod har inte spillts, utan lön. Och efter det alla militanta sexhandlingar som jag inte ville vara med om. Nu började jag misströsta.