Hon kunde inte andas. Innerst inne var hon ändå lugn, för hon var ju väl medveten om att detta bara var en otäck dröm och snart skulle den inte vara kvar, för hon skulle öppna ögoen och Liv skulle sova lugnt intill henne. Men, hon nöp sig i armen och sakta förstod hon att hon inte sov... då kom paniken i full kraft.

Hon tittade under alla filtar, under sängen, i vaggan, i garderoben, i badkaret, rusade runt i huset och slet upp alla dörrar och tittade under allt som gick titta under. Själv hörde hon inte hur hennes andhämtningar mer lät som kvidande flämtningar, men hon hörde definitivt tjutet som lämnade hennes strupe i det ögonblick hon såg den uppbrutna dörren i tvättstugan.

Marianne nästan ramlade nerför trappen. Skyndade till sin dotter och för första gången omfamnade hon henne utan att tveka
-Mamma ! Mamma! Hon är borta, min Liv är borta! Snyftande skrikande tjutande Först verkade Marianne tro att dottern behagade skämta, men sanningen gick upp för henne och hon rusade på telefonen.

23 minuter och 47 sekunder senare var både Kjell och en polisbil på plats. Man frågade ut den hysteriska kvinnan som var det försvunna barnets mor, och hennes något lugnare mamma. När alla frågor var besvarade gick polismännen runt och kikade i huset och på gården. Kjell satt och höll om båda kvinnorna som lutade sig mot honom som om han var deras trygghet i tillvaron.

Clara somnade, hon hade druckigt något som en tillkallad läkare gett henne och gled in i glömskan. Marianne satt och strök hennes hår. Kjell satt och höll en hand på Mariannes axel.
- Tänk om det är min make... tänk om han stal sitt barnbarn?
- Kan vara Martin lika gärna, han har alltid varit en skum filur och just nu är Clara mer än en nagel i ögat på honom.
- Jag förstår inte, vad har hänt?
- Har hon inte berättat?
- Bara att hon och barnets far inte har ett gemensamt liv
- Han dumpade henne när hon blev gravid, eftersom han var gift... Kjell berättade kort hela historien för Marieanne, som bara satt och gapade medan hon hörde på.

- Menar du att hon påstod att hon druckigt choklad med en död kvinna?
Kjell nickade och försökte le, som för att få det att verka lite skämtaktigt, men Marianne började bara gnida sig i tinningarna.
- Vad är det, du blev så blek?
- Oh, jag kan inte berätta....
Hon reste sig upp och började vanka av och an i rummet. Hon flackade med ögonen och vägrade stint möta Kjell med blicken.
- Snälla, lita på mig... hans röst var bedjande när hon mötte honom med blicken, de stora mörka valpaktiga ögonen kunde hon inte längre hjälpa att hon bara måste berätta för honom.

- När jag föddes dog min mamma vid förlossningen. Min pappa var en kille på 17 år som rymt hemifrån för att han förälskat sig i min mamma, dottern till prästen i deras lilla by, han tordes inte gå hem till sina föräldrar med mig på armen så han slog följe med ett resande sällskap, det var cirkusartister och annat löst folk som hankade sig fram och tog stunden som den kom. Pappa, blev sjuk, när jag var 4 år och det är första gången det hände mig, som jag kan minnas i alla fall. 

- Pappa mår du inte bra?
- Oroa dig inte lillan, det är bara magsjuka.
- Nej inte magsjuka pappa, det onda är ju här.
Flickan pekade med sitt lilla finger på en punkt mellan två revben på vänstersida men hon släppte aldrig faderns blick. Han höjde ögonbrynen och såg en anings förfärad ut.
- Äh Marie, sötnos, det går över snart, kom och ge mig en kram sen måste jag vila lite.
Flickan kramade sin pappa och lämnade tältet som de bodde i. När hon senare kröp ihop under sin filt sov fadern redan. Hans andetag var rossliga, och hans kinder hettade. Flickan stirrade med sina stora oskyldiga ögon på honom och kände en smärta inom sig. Istället för att dra täcket över huvudet och somna om satte hon sig intill den sovande mannen och lade sina händer över den punkt hon tidigare pekat ut. Om  någon sett dem då hade de trott att flickan somnat, hennes ögon var slutna och de svarta ögonfransarna låg klistrade tätt mot kinderna som bara blev vitare och vitare.
Den sovande mannen mumlade något i sömnen och kastade sig av och an  som om hemska mardrömmar slet i hans själ. Men efter en stund lugnade han ner sig, svetten torkade, och mumlandet slutade.

Morgonen därpå vaknade Simon Falk och mådde som en prins. Tills han såg sin dotter utmattad på golvet, med hemsk feber och yrandes.

- Jag vet inte hur jag gjorde det, men jag tog över hans lunginglammation, och min kropp var starkare så jag överlevde, det hade aldrig pappa gjort. 
Kjell satt med öppen mun och stirrade osäkert på kvinnan framför honom.
- Eh jag förstår inte riktigt är du typ en häxa eller nåt?
- Nej, jag vet inte...  det tog ett tag innan jag förstod att jag såg de som var döda, att jag till och med talade med dem...
- Kan du se vilka siffror som kommer slå in på Lotto?
Marianne skrattade åt den hoppfulla frågan.
- Nej Kjell, jag ser inte in i framtiden, för tillfället ser jag bara samma saker som du, har ägnat många år med att förtrycka det där inom mig, när jag fyllde 12 år blev jag tagen av det sociala och satt på ett barnhem, man såg inte med blida ögon på det dom kallade min livliga fantasi. Jag lärde mig snabbt att ignoera allt som hade med mitt övernaturliga att göra.
- Så du tror Clara har lite av det där i sig med ?
- Ja, om det stämmer det du sa att hon drack choklad med en sedan tre dagar död kvinna... så kanske... jag spelade poker med en man som jag senare förstod varit död i flera år... det var lite otäckt, dessutom var han grymt dålig förlorare.
Kjell stirrade på henne, som om han inte visste vad han skulle tro. Marianne skrattade till.
- Men inte nu längre Kjell, det är för långt borta för undantryckt. Tror inte jag skulle kunna hitta tillbaka dit ens om jag ville, och tro mig jag vill inte.

- Vet inte hur det är med dig, men jag behöver en jäkligt stark kopp kaffe.
Kjell reste sig upp och försvann snabbt in i köket.

Marianne satt kvar och stirrade på sin dotter.
- Du har aldrig sagt något, så jag trodde du sluppit undan.
Viskade hon mot den sovande kvinnan...
- Nu när så inte är fallet raring, så får vi hjälpas åt du och jag.
Hon kysste dotterns panna och följde efter Kjell mot köket. En kopp kaffe skulle sitta bra.