Jag drar för gardinerna och försöker att med flit glömma tiden. Jag ska inte låta något ljus komma in till mig. Ute kan det vara blå himmel, soligt, skön luft och jättevackert. Det spelar mig ingen roll alls. Istället drar jag en klirrande flaska över bänken, känner hur luften är tung över mitt bröst. Fyller min strupe med flera klunkar. Mitt vin, ta hand om mig.

Min trygghet infinner sig. Håller flaskan mot bröstet och nynnar Wonderwall. Med dig i blodet är jag stark, ingen kan ta dig ifrån mig och jag äger den här känslan. Jag vilar i det.

Jag äger stunden
i ett okontrollerat liv
där jag inte äger någonting

Om jag vågar mig ut i natt ner till närmsta livs, så kommer jag i min hoodie, dra upp luvan, gå med händerna djupt ner i fickorna.

Jag kommer inte låta någon se blicken i mina ögon. Jag är strakare så, som mörkret själv, bläcksvart. Även om det skrämmer mig mer än allt annat.

Inget ljus ska nå mig, jag ska låta huvudet famla, i känslan av berusning, allt får vara lite knasigt. Jag trivs med att känna mig helt väck. Trivs med hur vinet rör om inne i mig när jag blundar.

Som att huvudet bubblar och min kropp blir helt slut av tomheten jag befinner mig i.

Jag älskar känslan.