Tomheten mellan oss skriker.
Den är för mycket och känns för lite.

Ensam flera meter bort från dig vet jag inte vad det är jag känner.
Är jag övergiven?

Skulle vi nå varandra om vi båda sträckte ut våra händer?
Skulle du ens försöka?

Jag fattar långsamt.
Känner hur skammen rinner ur ögonen och blöter ner mig.

Genom tomheten stirrar du. På allt jag känner.
Du dömer. Jag avläser tydligt i ditt ansikte hur ingenting kan bli som förr. Står still och känner hur avståndet ökar. Du försvinner.

Eller är det jag?
Som tappat mig själv?