Ikväll går hon på golvet utan strumpor, det är kallt och smuts fastnar under fötterna. Hon infinner sig i att det är obehagligt. Tånaglarna brukar hon riva bort, orkar aldrig leta upp nagelklipparen, det blir inte snyggt men ingen ser. Eländet sitter där för att påminna om hur ofräsch hon är. Identifierar sig med det kalla, ovårdade, fast de kanske ändå ser okej ut, tills man vänder på foten och ser sulan som gått i smutsen. Hon ska ta tag i livet imorgon, det ska hon alltid.

Klockan är oväsentligt mycket, det brukar bli så att nätterna är längre än dagarna. Högerarmen är död, ligger slapp mot madrassen. Hon väcker den till liv när hon lyfter och skakar lite på den med hjälp av den vänstra armen. Fötterna är fortfarande kalla, vilket inte är så konstigt när täcket är tunt. Inte så konstigt är det heller att armen sov, skumgummimadrassen är tunn och golvet är hårt. Fem månader har hon sovit på den. Armen smärtar och hon grimaserar. Hon känner sig tappad och bortglömd. Kan likaväl somna om, eller stiga upp och ta några glas vin. För hon orkar inte vara med sig själv. Saknar intressen, är tråkig och ful. Flickan som ingen älskar. Att idag är dagen hon skulle ta tag i livet, göra något åt sig själv är bortglömt eller förträngt. De senaste fem månaderna har hon levt i sin lilla lägenhet, gått till Willys, ätit mat, gått till systemet, druckit vin, sovit, varit bakis och suttit vid datorn. Telefonen ringer ibland men hon har börjat bli rädd för den, alla nummer är raderade förutom några enstaka. De är de enda som kan göra gott. Det är bara det att de ringer sällan och hon ringer inte dem, vågar inte. För de kanske inte älskar henne längre? Men det är dem hon älskar. Oavsett hur hon uppfattas i deras ögon