Minns du
sommaren
då allvar inte inte fanns
och kärlek var allt vi någonsin behövde

Minns du
speglarna i vattnet
när himmlen brann
och skogen doftade

Om jag blundar riktigt hårt
kan jag ännu höra tärnans skrik
och känna den lätta beröringen
av dina andedräkt mot mitt bröst

Minns du när hösten klippte våra band
Då du och ja upphörde att vara vi
leken som plötsligt blev allvar

Enda sen den dagen
har jag fallit
ändlöst

Kan du tänka dig hur det känns
att falla så

Som om någon släppt ner dig i en sinad brunn
du störtar genom luften
ett plan på väg att kracha med hela inredningen
bara väntar på att träffa stenbotten
tror inte man kan sjuka lägre
men den förblir
bottenlös

Vad viste väl jag om kärlek den våren
när vintern nu är nära
önskar jag ingenting ogjort
Jag har bara upplevt livet
och det är inget man bör ångra

Även om en liten del av mig
nog aldrig kommer sluta att falla

*