Jag träffade en gång en ängel

med dals djupa ögon

och ett sånt där sammetshår

man aldrig vill sluta fläta

Hon blev min vän

och som nyförälskade var vi

i härliga skrattanfall

men i vänskap är gråt nästan lika viktigt

och som vi grät

Men med tiden

kom tårarna allt oftare

och skratten mera sällan

Ädelstenarna grånade

och sammetslockarna tunnade ut

Allt jag kunde göra

var att vakat hennes vingar

då hon redan slutat att flyga

Att se en vän

Plågad av sig själv

Ensam bland tusen själar

Så fast i andras tankar

att de egna tappar all sin mening

Är nog det allra värsta

Hos dagens ungdom läker tiden inga sår

vi måste själva sy ihop dem

och bara det

kan vara smärtsamt nog

Alltså har vi inget annat val

Vi måste läka tillsammans

Det är vad jag vet

Med den kännedomen i mig

vill jag nu bara hjälpa

att sy och plåstra hennes avskavda själ

och visst

ska jag vakta hennes vingar

ända tills den dan

då luften blir lättare att andas

solen värmer igen och hon

Min vän

är redo att åter drunkna

i tonårsfnitter

kändisskvaller

och andra så härligt världsliga ting.

*