Det dröjde lång tid innan jag kunde prata

ännu längre tills jag skrev igen

om det hemska som föralltid förändrade våra liv

Men som samtidigt svetsades oss samman så hårt

att vi tillslut nästan blev en..

Min barndoms beskyddare

mitt stöd och min vän

vår älskde

farfar

DÖD

Hälsinge-skogens vackraste fura

har så tillslut jämnats med marken

Jag måste få säga nu

hur arg jag varit

ända sedan sjukdomen kom

och fångade dig i sitt kibbiga, välvävda nät

Inom mig har bubblat en vrede

över allt den tog ifrån oss.

Men så

när din levande själs musik tystnade

försvann allt hat

Det finns inte rum för sånt

när sorgen täpper till

Nog är det märkligt ändå

det slut alla sagt skulle komma

har nu redan passerat och ändå

stannar inte tiden

Jo, av alla märkliga ting

är det vi kallar tiden

nog det jag grubblar mest över.

Lång där ovanför

kan jag se en trana flyga

med jämna staka vingslag

Som när yxan träffar vedträt

klyver han luften med sin smidiga kropp

Jag kan tydligt höra den nu

en ny sång

som spelar i vinden

Din odödliga själs musik.

Det finns inget att göra ogjort

det enda jag ångrar

är att du aldrig hann lära mig vissla

sådär bra som bara du kan,

trots vår sorg och vår förtvivlan

vet jag att när furan faller

finns rötterna alltid kvar

till stöd och hjälp

för de nya som skall komma

och när rötterna så småningom

förenar sig med myllan

finns där redan nya ståtliga träd

redo att leva.

*

Ingen
mellan himmel och jord
har någonsin fattats

som du Farfar

fattas mig.