I jordens allra innersta sal
där snurrar en kvarn, den mal, den mal
och där står en mjölnare, mörk och böjd,
som aldrig har sett och aldrig ska se
himmelens höga höjd.

Och mjölnaren sjunger sin sorgsna sång
när kvarnhjulet går sin eviga gång –
han sjunger om åren han maler ut
och om det slit som aldrig tar slut.

Han sjunger om ledan och arbetets kval
där i den mörkaste mörka sal;
vid hjulet står han, svart och krum,
och sjunger så ensamt i ekande rum.

Och där, invid kvarnforsens brusande svall,
där brinner en eld, men den brinner kall
och mjölnaren står i sitt iskalla värv
och drömmer en dröm om jordens fördärv.

Han drömmer att åren en gång skall ta slut,
att jorden skall spricka och han slippa ut,
att han skall få känna de levandes ljus
och höra nåt annat än kvarnforsens brus.

Men drömmen är fåfäng, det vet han så väl,
denna världsalltets slitande träl,
för kvarnhjulet måste gå runt, gå runt
och åren läggas i bunt på bunt.

Så i jordens allra innersta sal
där snurrar kvarnen som mal, som mal
och där står mjölnaren, mörk och böjd,
som aldrig har sett och aldrig ska se
solens strålande fröjd.