Jag besöker kyrkogården idag,
en vacker septemberdag,
bräcklig som allt vackert.
Jag finner det konstigt
att jag är ensam, att ingen annan
besöker de döda idag,
för aldrig är en kyrkogård så vacker
som i septembersolens sken.

Mitt öppnade sinne förnimmer
allt det som hösten innebär
i denna min stad:
eftermiddagssolens varma älsklighet
i en kall värld,
trafikens bakgrundsbrus, alltid närvarande,
den ljumma västanvinden
som försiktigt smeker mig, kyler tårarna
på mina kinder;
på vägen från havet har den tappat sin saltdoft
och bara höstens dofter återstår
att förnimmas och förundras över.

Sittandes vid min farbrors grav
funderar jag över livet,
ett annat liv,
en person jag ej kände
men som älskades så starkt.
Jag vet inte hur länge de var gifta
men jag utläser på stenen,
den enkla som skjuter upp ur gräset
och de första fallna löven,
att han levde i tjugotre år
efter sin älskades död
och jag undrar: Hur gjorde du?

Frågan ställes högt och hösten svarar
med sin lugnande närvaro,
ger mig det självklara svaret,
att det gjorde han inte,
för ingen kan leva fullt ut
efter sin älskades död,
men det går att andas och sakna,
att längta och sedan finna.

Jag gråter, sätter mig i gräset
och låter tårarna strömma;
efter en stund lägger solen sina armar om mig
och viskar: Gråt inte, minns att det är september!
och det finns en viss tröst i det.

En kråkas kraxande drar mig tillbaka
till mitt liv och höstens mjuka eftervård
och jag tänker att på min dödsbädd
kommer jag att minnas september.