Clara svalde ett litet piller. Läkaren verkade vara av åsikten att hon behövde detta lilla vita piller. Själv orkade hon inte bry sig. Det hade gått ett dygn nu. Liv hade varit borta ett dygn, Claras bröst sprängde av mjölk som pressade på inifrån, hennes hjärta kändes som ett torkat russin, och tårkanalerna påminde mest om en uttorkad sandbank i en öken.

Hon svalde pillret utan att dricka vatten. Tog av sig sina kläder, mer som i slowmotion, och gled under filten. Hon stirrade ut i mörkret, där ute någonstans... i den våta mörka världen var Liv, långt borta från sin mamma. Inga tårar kom, men snyftningarna trängde ur henne som ett kvidande gångjärn från en gammal dörr...

Marianne såg sin dotter ligga ihopkrupen i fosterställning. Det tog ont i hennes modershjärta att veta hur mycket smärta hon själv orsakat hennes barn. Och nu, se henne i total havererat tillstånd och veta att inget hon gjorde kunde vara till någon hjälp. 

Försiktigt stängde hon dörren. Drog in ett djupt andetag. Hon visste vad hon måste göra, det tog emot, men hon visste... med tunga steg gick hon nerför trappen.  Hur skulle hon någonsin kunna förklara för Clara vad hon måste göra? Hur skulle Clara någonsin kunna förlåta henne, allra helst med tanke på allt som redan låg och pyrde i flickans hjärta.

Marianne slet till sig ett paraply innan hon öppnade dörren och gick ut i regnet. Hennes hjärta var tungt, men hon måste göra det... hon måste.

- Hej Marianne.
Hon hoppade till. Vem var där ute i mörkret nu...

- Kjell?
- Ja,, hej...
- Vad gör du här? Du blir ju dyngsur om du bara sitter här ute i regnet.
- Spelar ingen roll.
- Men vännen vad har hänt.

Den propra mannen hon lärt känna och respektera satt kvar lutad mot ladugårdsväggen i gyttjan. Hans alltid välkammade hår låg stripigt mot hans bleka ansikte.

- Jag vet inte Marianne... allt det här med Liv och Clara... det tär på en... man blir... slut i kroppen, i själen.... förstår du?
- Ja vänner jag förstår.
Marianne hukade sig vid honom där han satt och strök undan en slinga grått hår som tycktes vilja hänga mitt framför hans ögon.
- Jag tyckte jag orkade, kände mig så stark...
- Du har klarat allt bra, Kjell, vi har behövt dig och du har varit ett enormt stöd, är det något mer som hänt´?
- Min son ringde... han ringer aldrig... men han ringde... hans röst var ... han är sjuk, jag känner det på mig... han sa att han inte mådde bra...
Kjell började skaka, kanske av köld, kanske av snyftningar, Marianne kunde inte avgöra.
- Vad sa han? Varför tror du han är sjuk?
- Han ska komma hem, han sa att han inte mådde bra... han har inte varit hemma på flera år, och det enda jag kunnat glädjas åt är att han mår bra, men... nu... han... jag vet inte.
Marieanne kramade om honom. Suckade lätt mot hans våta hår, tänkte på hur mycket hon gått miste om i livet som stannat hos sin make alla dessa år.

- Tänk Kjell, han kommer hem... om han är sjuk så hjälps vi åt att få honom frisk igen.
- Skulle du det?
- Skulle jag vad?
- Hjälpa mig?
deras blickar möttes. Hans bedjande, hennes förvånade.
- Självklart, varför skulle jag inte det...

- äh... jag är så gammal och skröplig ... går och hoppas på mer än vad som kan bli.

Förvånansvärt smidigt reste han sig upp och rusade mot bilen. Marianne kunde inte få ur sig ett ord. Hon såg länge efter bilen. Sen började hon skratta, högt...hysteriskt...länge.