en fånge i mitt eget huvud:

panikångesten

tvångstankarna

som äter upp min hjärna
som sätter livet på paus
som alltid vinner
över basala behov

kippar efter andan
fast jag vet att jag har fel
känner efter pulsen
räknar hjärtslag per minut

och påmind gör sig:

ätstörningen

som syns i spegelbilden
som tar oproportionerligt
mycket tankekraft
som inte får plats

undviker att
ens i hemlighet
tänka på
min största fiende:

beroendet

men är väl medveten
om vart den ändlöst
nedåtgående spiralen
kan sluta
om inte cykeln är sluten
i perfekt symbios

och det skrämmer mig
mer än något annat

anar att boven i dramat
är något så alldagligt som stress
tack vare
de lyckliga omständigheterna
sker explosionen inombords

med gråten fast i halsen:
imploderar i tysthet

jämför mitt känsloliv
med ett glas vatten
som sakta men säkert
och obemärkt
fylls på

tills det utan varning
är vatten överallt

och plötsligt är muren riven
den som vanligtvis är
åtminstone (inte)
känns
så tjock

och precis som de säger om allhelgonadagen:
när slöjan mellan
de levande och de döda
är som tunnast
känns helvetet inte så långt bort

behöver balans
för att inte förfalla
har aldrig lärt mig vad det är
vet ingenting om lagom
är en främling för normalt

de säger jag är stark
de har nog inte fel
om inget annat har
livet härdat mig

men när slöjan är som tunnast
och glaset är fullt
känns livet
skört som ett korthus


faller något
faller allt