vintriga isvågor slår
mot milsvida stränder, där tiden
drejat små liv
till tallösa fossiler

och urtidens resliga raukar
kastar karga och vemodiga blickar
mot havets ändlösa horisont
i saknad av dess vågade kyssar

de hälsar sin dansande, baltiska syster
som med sorgsna suckar
smekte deras kroppar av kalk
för miljontals år sedan

och dämonerna fröjdas
åt en ensam koltrasts sång
invid mästerregissörens
vyssjande gravvård

© MagisterZ