hon älskar att påpeka att hon är tillsammans med en poet, men
hon kan samtidigt hata att leva ihop med en poet

alla nätter jag plötsligt springer upp ur sängen
väcker hennes insomni om och om igen för en specifik fras eller ett förlupet ord

alla gånger jag har skrivtorka och betvivlar hela min existens
eller alla gånger jag brottas med en knagglig dikt och inte hörsammar hennes behov

alla gånger inspirationen likt flyktiga flammor gäckar mina trevande grepp
eller alla gånger jag tror att jag har tappat det

alla gånger jag säger att jag vill kunna skriva som den och den,
men också att jag inte kan finna min egna röst

alla gånger jag tror att jag skrivit en odödlig dikt
för att i nästa stund inse att den är genomsyrad av banalitet

alla dagar jag vill lägga pennan på hyllan, köpa en lott
och dagdrömmer om ekonomiskt oberoende istället

alla gånger jag pimplar singelmalt för att släppa på det inre trycket och sen,
istället för att skriva, fjantar runt och överöser henne med stinkande whiskypussar

alla gånger jag stirrar apatiskt genom väggar, tak och fönster kontemplerandes kosmos
enorma tidsrymder i tafatta försök att finna det meningsfulla i det meningslösa (eller tvärtom)

alla gånger jag våndas över att allt är så stort eller alla gånger jag våndas över att allt är så litet
(existentiell agora- eller klaustrofobi om vartannat, om vartannat till förbannelse)

alla gånger jag inte lyckas skriva av mig min tillsvidareanställda dödsångest
eller alla gånger jag påminns om att vår tillvaro verkligen bara är en fis i rymden

(en fis som för övrigt fräter på ozonlagrets kalsonger:
med rekordfart gasar vi ihjäl oss själva)

och glöm inte alla gånger jag ockuperar toalettstolen med frenetiska formuleringar hamrandes
innanför pannan när hon knipandes väntar på sin tur (i nöd och lust hette det visst)

alla gånger, alla gånger…

jodå, när vi möter nya människor brukar hon inte
vara sen med att påpeka att jag skriver dikter

– nämen gu´va´ kuuuul!
brukar de utbrista

©MagisterZ 2024