Erik vaknade före klockan slagit 7 följande morgon. Han var långt ifrån utvilad men pappans bäddsoffa var något för kort och smal, för att inte tala om hård och knölig.

Kjell hade redan brygg kaffe och han såg minst sagt utpumpad ut där han satt och tomstirrade på korsordet framför honom.

- Gomorgon
- Oh Erik, är du vaken redan?
- Ovan med sängen.
- mmm du har alltid behövt enormt med tid för att vänja dig vid nya rum och nya sängar.
Erik log mot sin far, oförmögen att berätta hur han de senaste tio åren levt mer eller mindre i kappsäck eftersom han haft världen som arbetsfält och aldrig haft tid att skaffa sig ett riktigt hem.  Medan han stod och funderade kände han hur fadern sneglade på honom med oro i blicken.  Han suckade för sig själv, tog en stor klunk av kaffet och satte sig mittemot sin pappa.
- Jag fick sparken för ett par dagar sen.
- Sparken? Kjell såg ut som om han misstänkte att detta var ett skämt.
- Ja... på grund av...
Erik harklade sig och kände sig mycket obehaglig inombords.
- Jag fick problem med spriten pappa.
- Alkohol? hur menar du?
- Jag drack jämt, var ständigt mer eller mindre på fyllan. Nu har jag varit nykter i fyra dagar, och kroppen skriker efter alkohol... formligen skriker...
Nervöst började han klicka på pennan som legat framför honom på bordet.

Tystnade kändes som en hård näve som klämde åt runt hans hals. Skammen, känslan av att ha misslyckats, att erkänna högt hur illa man låtit saker och ting gå... När han kände faderns hand mot sin axel, och vände sig om för att se värmen och kärleken  stråla ut ur hans ögon brast det. För första gången på över 25 år kom tårarna.

- VI ska klara upp det här Erik, tillsammans ska vi klara det.
- Tack pappa...
- Inget att tacka för, jag har saknat dig, jag vill finnas för dig...
- Men du har ju fullt upp med den där Clara och hennes mamma... jag blir bara en till börda för dig.
- Du blir aldrig en börda, att behövas och att känna sig nyttig är allt för mig, de senaste åren har jag bara varit en vålnad, nu vill jag ta tag i saker igen...Kanske du kan hjälpa mig att stödja kvinnorna Andreasson?
- Ja visst... så länge dom inte behöver hålla handen på pubben eller bolaget ska det nog gå bra.

Mitt i eländet kunde både far och son dra lite på munnen.
- Nä dom skiften tar jag.

Ett par timmar senare svängde Kjell upp med bilen på gården. Huset låg stillsamt på en liten kulle och njöt av morgonens första strålar. Erik stirrade mållöst på scenen framför honom, den liksom viskade ut ord som harmoni, lugn, kärlek värme.. hemma... ´Huset, dess omgivning, ja allt var som en ombonad värld för sig skiljd från verkligheten.

Sixten kom utstrosande ur ladugården höjde armen i en hälsning innan han strosade vidare mot höladan. När bilmotorn tystnade kunde Erik höra småfåglarnas morgonsymfoni. Allt var så vackert, att det var otroligt störande att veta att innanför de rödmålade väggarna fanns så mycket sorg och rädsla. Men nu, skulle han hjälpa till, om nu en jäkla alkis kunde duga nåt till.

Han mötte sin fars blick, och log. Att prata ut var så befriande. De steg ut ur bilen och gick mot huset. Just som Kjell lade handen på dörren flög den upp och nästan knockade Erik.

- Gomorgon Clara
Kvinnan framför dem var i upplösningstillstånd
- Hur är det vännen, Kjell lade en arm om hennes skuldror och föste henne varsamt in i köket.
- Blod
- Va sa du vännen.
- Blod, jag drömde om blod... så mycket så mycket blod...