Den där morgonen.
Så nyss, så längesedan.

Telefonen som ringde.
Barnen bredvid mig i sängen.
Mannen som tog samtalet och kom upp och sa:
Det är din mamma. Det är inte bra.

Och jag förstod.
Jag ville inte möta hans blick.
Jag ville inte att han
skulle vara den som berättade.

Jag lyfte luren och hörde min mammas röst.
Jag minns inte orden.
Jag minns smärtan och yrseln.

Senare på dagen, hos mamma.
Min bror mötte mig i hallen
och kramade om mig.
Vi grät.
Jag hade en mörkgrön tröja.
Det är nästan det enda jag minns.
Jag tror att vi sov över.

Kvällen därpå, hemma.
Telefonen ringde.
Min barndomsvän ville gratulera.
Min dotter var 13 dagar gammal.
Min vän sa: Du låter trött.
Jag sa: Min pappa dog igår.

Och jag tänkte: Igår?
En evighet eller ett ögonblick.

Och senare den iskalla insikten
att om jag gråter blir jag ensam.

Mannen vars blick jag inte ville möta
den där morgonen;
så rädd för min sorg
rädd att mina tårar skulle smitta.

Han gick undan. Jag gick sönder.
Vi gick ifrån varann
när inget längre höll oss samman.

Tiden gick och jag gick genom tiden.

En evighet eller ett ögonblick.
Tjugofem år. Ett kvarts sekel.

Jag borde kunna gråta nu.


2021