Du var så där nedslående
som du alltid brukade vara
när jag sökte tröst
mitt hjärta var en osynlig krater
precis som i Tunguska

Men där skog fälls till mark
växer så småningom nya skott
och under all sot och svek
överlevde den hårda blanka ytan
som präglats i din atmosfär

Ett frö i bränd jord
så vaknar tundran till liv
och det gister i trädets alla grenar
när det porlande smältvattnet
sköljer bort den karga ensamheten

Numera är du bara efterskalv
en grop jag sedan länge täckt igen
jag är redo att ge mig av
och lämnar efter mig
ett bortglömt nedslag i historien